De så kallade nätläkarföretagen, som erbjuder vårdkontakter över nätet, blir lite för lätt baktalade. Därför är det bra att såväl regionrådet Jonas Lindeberg (VFP) som oppositionsrådet Magnus Leivik (M) visar upp en mer nyanserad grundsyn på den utveckling som pågår.
Nätläkarföretagen är det kanske mest tydliga tecknet på att vården fortfarande har en hel del anpassning kvar att göra för att omfamna moderna, snabba kommunikationer. Den avgiftsfria primärvården som regionledningen i Sörmland har infört är förklaringen till att så många nätläkarverksamheter etableras just i Sörmland, men sedan verkar över hela landet. Även om Sörmland numera kräver att det också måste finnas en fysisk plats, vårdcentral, inom regionen.
I detta finns två tunga faktorer att notera:
Det ena är att digital vård är ett effektivt verktyg som på många sätt – om än inte alla – kan neutralisera avstånd och minska transportbehov för enklare åkommor och sjukdomar som är lätta att upptäcka och behandla. Detta något som befolkningen på landsbygd och glesbygd kan ha viss fördel av, om behoven att forsla sig till och från primärvården blir mindre. Vi går mot en utveckling med mer vård på distans men också mer vård till patienter via rörliga, mobila vårdgivare.
Det andra är att den vanliga primärvården – liksom akutvården – kämpar med det som kallas tillgänglighet, tiden det tar innan man som patient får träffa en läkare eller sjuksköterska för att få bedömning och behandling. Där vill och kan digitala vårdgivare konkurrera. Både med snabbhet och korta köer, men också att det är lättare att få kontakt just med läkare.
Det senare spelar roll, eftersom den uttalade tanken med den skattefinansierade vården är att vården ska ges efter behov. Den bedömningen lämnas till vården och patienten får acceptera läget, alla vill ju ha ett snabbt mottagande.
Här finns en påtaglig utmaning för svensk vård: att bejaka utvecklingen med snabbare tillgång till vårdbedömningar via digitala kanaler, men utan att behöva betala jämförelsevis dyra ersättningar för läkarkonsultation vid enklare åkommor. Ju högre skatt medborgarna tvingas betala för vården desto starkare lär kritiken mot väntan och dröjsmål bli.
Digitala vårdgivare behöver en tydligare reglering och en mer strikt prislista. Kostnadskontrollen måste vara god. Här måste regering, riksdag och region visa att de kan samspela. Den kritik som kommer från läkarföreningarna behöver tas på allvar, men den får inte fresta politiker till enkla lösningar som förbud mot digitala vårdgivare eller liknande.
Den offentligt drivna vården och de fysiska vårdcentralerna måste i sin tur bli mer tillgänglig. Att ge vård efter behov – även digitalt – med större tillgänglighet och kortare köer än hittills, kräver att det finns kompetens, resurser och beredskap på sjukhusen att hantera effekterna av fler besök i primärvården, fysiska eller digitala. Den digitala vården kommer vara en central del av framtidens vårdutbud. Inga förtroendevalda politiker kan längre låtsas som om allt är som igår.