Räkna med mer av samma

Bortom talet om en feministisk utrikespolitik har Margot Wallström fört en tillbakablickande politik, där ekot av svunna tider gjort sig påmint. Inte minst via kampanjen till FN:s säkerhetsråd.

Bortom talet om en feministisk utrikespolitik har Margot Wallström fört en tillbakablickande politik, där ekot av svunna tider gjort sig påmint. Inte minst via kampanjen till FN:s säkerhetsråd.

Foto: Fredrik Persson/TT

Politik2019-09-09 06:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Efter fem år på posten avgår Margot Wallström som utrikesminister i Stefan Löfvens regering, av familjeskäl. Många traditionella socialdemokrater verkar ha gillat Margot Wallström som utrikesminister, betydligt mer än hon uppskattades som EU-kommissionär. Andra, den majoritet som inte är socialdemokrater och inte vänster, har sannolikt en omvänd uppfattning.

I grund och botten handlar detta om den traditionella, s-märkta utrikespolitiken, där ett utrikespolitiskt arv från Olof Palme idylliseras som en skinande ideologisk fyr i ett nutida globalt hav dominerat av stormakter. Kort sagt, det hade varit bra med något annat.

Wallström blev den som skulle torgföra den feministiska utrikespolitiken. Att driva på för att öka kvinnors inflytande, stärka kvinnors rättigheter, i alla dess former, och verka för jämställd makt i de nära såväl som globala sammanhangen, är en god ambition värd sina applåder. Oavsett regering är detta något som Sverige behöver ha högt upp på sin agenda, i allehanda möten och globala och bilaterala överenskommelser.

Men den feministiska utrikespolitiken är fortfarande mer av fernissa draperad över en i stort tillbakablickande utrikesagenda. I jakten på att under en kort tid få in Sverige i FN:s säkerhetsråd – dess vetobundna hjärta – släpptes gamla synder fram. Så pass mycket att UD aktivt försökte komma undan mediegranskningen. Det här, bland annat, valde Centerpartiet och Liberalerna att svälja när de släppte fram Stefan Löfven som regeringsbildare i vintras.

När Löfven-regeringen via försvarsdepartementet tog steg för att minska det säkerhetspolitiska avståndet till Nato och Finland, då kom det största motståndet från Wallströms utrikesdepartement. Ackompanjerat av en högljudd agitation för en FN-konvention för förbud mot kärnvapen, vilket skulle vara mer kontraproduktiv ur svensk synvinkel än nyttig. Detta var ett slag som Wallström och UD till sist förlorade. Den nya försvarspolitiken som öppet lutade sig mer mot USA, Nato och demokratierna i väst övertrumfade en mer gammalmodig utrikespolitik.

En ny utrikesminister kan förstås justera den utrikespolitiska linjen, så att skavet mellan säkerhetspolitiska realiteter och utrikespolitisk agitation minskar. Men räkna inte med det. Socialdemokraterna, och i viss mån även Miljöpartiet, är bakbundna av ett 73-punktsavtal som drar regeringspolitiken åt höger, åt liberalt håll. Men utrikesagendan har lämnats fri från sådan styrning. Som man bäddar…

Wallströms avgång innebär att Stefan Löfven behöver hitta minst två nya ministrar till regeringen. Det lär bli svårare att få fram den minister som har kraft och ambition nog att driva igenom de stora förändringarna av arbetsmarknadspolitiken än att finna en ny chef för UD. Omstöpningen av Arbetsförmedlingen, den som EU-kommissionären Ylva Johansson (S) hade på sin lott, innebär ju ett stort steg bort från det traditionella s-politiken på området. Därför lär utrikespolitiken bli mer av samma samma som tidigare.