För femton år sedan skrevs svensk politisk historia hemma hos dåvarande Centerledaren Maud Olofsson i västerbottniska Högfors. Fyra partier bildade Allians för Sverige, för att regera och förändra Sverige utifrån ett brett gemensamt program. Systemförändringar, liberaliseringar och ett sänkt skattetryck på arbetsinkomster hade bra grogrund hos väljarna. Programförklaringen fick fyra partier att känna mer gemenskap än partirivalitet.
Socialdemokraterna fick därför lämna över regeringsinnehavet och utrustade sina folkvalda med knappar som förkunnade Vi kommer tillbaka! Så blev det också, men inte utan att den politiska spelplanen hade radikalt förändrats. Detta genom en rejäl tillbakagång för S samt att Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen och lyckades växa. Alliansen drogs isär.
I dag regerar visserligen S återigen, men nu på ett program med liberala reformer, enligt en kravlista från Centerpartiet och Liberalerna. Inget är som förr, även värdet av själva maktinnehavet är stort.
Varje koalition, varje samarbete är en produkt av sin tid. Liberaler och socialdemokrater har inte ett givet vänskapsband för att de en gång hade snarlika uppfattningar om rösträtten. Inte heller går det, tyvärr, att säga att Allians för Sverige har en självklar gemenskap för att partierna 2004 fann ett strålande recept för att bryta ett förlamande socialdemokratiskt maktinnehav.
De fyra partierna har däremot all anledning att söka samförstånd igen, för att förändra Sverige i en riktning som inte bygger på samarbete med eller beroende av vare sig Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna. På det sätt som fortfarande gäller på många håll i kommunpolitiken, exempelvis i Trosa.
Centerpartiet och Liberalerna behöver släppa tanken på ett nytt januariavtal eller samarbete åt vänster inför nästa val. Moderaterna och Kristdemokraterna måste visa att de söker en gemenskap som inte bygger på ett sverigedemokratiskt veto eller medgivande. Blickarna måste riktas framåt.
Allianspartiernas program går att samordna och kohandla om, men det är på migrationspolitik och en del integrationspolitik som allt går i baklås. Inte nödvändigtvis på frågor som om skolan ska ett slöjförbud. En symbolpolitisk utredning går att gömma, så länge det verkliga problemet - ojämställdhet och könsförtryck - bekämpas på smartare sätt. Kostnadsproblematik, integrationskrav, utvisningsprinciper, respekten för skyddsbehövandes rätt och annat kan nog också hanteras. Det riktigt svåra är att partierna skiljer sig så tydligt åt i synen på SD, ett parti med djupt främlingsfientliga rötter och som utgör en ideologisk motsats till bärande liberala värden.
Arvet från Högfors är givet: Det går att förändra Sverige i frivilligt samförstånd mellan liberala och konservativa partier. Men alla fyra måste vara överens om behovet, tydligheten mot väljarna och vad som måste läggas åt sidan för att nå målet.