I stället för att oroligt blicka åt andra partier gynnar det Alliansen som politisk kraft om de fyra partierna börjar med enas om gemensamma ståndpunkter. Foto:

Tid att rädda och lyfta Alliansen

Ledare
annons

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Det finns en majoritet i riksdagen för att ge den nuvarande regeringen sparken. Det saknas däremot en majoritet för att låta de fyra Allianspartierna regera utifrån egen vilja. Detta skapar ständiga debatter bland oppositionens väljare; missnöjda med läget, med möjligheterna att göra något åt det och med viljan hos Alliansledarna att söka sig ur låsningen.

En försiktig bedömning antyder att Alliansens gemensamma agerande efter regeringens haveri med Transportstyrelsens lagbrott och hemliga register på villovägar, har stärkt Alliansen något, främst på Sverigedemokraternas bekostnad. Det fanns förvisso svaga punkter i det Alliansgemensamma utspelet om misstroende, men helheten gick i en aktiv riktning.

Det går att regera utan känsla av gemenskap, se bara på den som nu sitter. Men en regering som tvingas ägna mycken kraft åt intern gyttjebrottning står sällan stark nog att ta de stora besluten.

De första icke-socialistiska regeringarna i Sverige sedan 1936, de under Thorbjörn Fälldin från 1976 och sex år framåt, sargades av osämja. Motsättningarna mellan moderatledaren Gösta Bohman och folkpartiledaren Per Ahlmark var närmast episka. 2006 när Alliansen senast vann egen majoritet var det i stället med gemensamma linjer som bärande budskap. Partierna hade lärt av historien och fick lättare att komma överens om det svåra.

Dagens fyra Alliansledare får kämpa för att hitta en gemensam medvind. Trots att deras väljare tycker hyfsat mycket om övriga Allianspartier, om vi får tro på forskning om val och väljare från Göteborgs universitet. Utifrån detta är det förbryllande när tunga moderata och kristdemokratiska företrädare verbalt försöker putta Centerpartiet och Liberalerna i Socialdemokraternas riktning. Inte ens de högskattevänliga socialliberaler som drömmer om att Birgitta Ohlsson ska ta över Liberalerna kan vara säkra på att hon ska rusa till Löfven för att göra upp. Centerledaren Annie Lööf har ännu svagare skäl att färdas i den riktningen. Synen på arbetsmarknadspolitik, skattetryck och individuell frihet gör en dylik löptur betydligt mycket tyngre än vad som antyds.

Att exempelvis samla fyra Allianspartier kring en uppdaterad migrations- och integrationspolitik borde i jämförelse vara lättare. De politiska avstånden mellan de fyra är fortfarande korta, möjligheterna till samsyn därför goda.

Inom Moderaterna är otåligheten med att sparka ut regeringen som störst. Är det då konstruktivt att arbeta för eller söka ökade avstånd inom Alliansen?

Nog finns där moderater och kristdemokrater hellre vill umgås med SD än C och L. Precis som några socialliberaler inom C och L som hellre omfamnar S än att behöva befatta sig med SD-inverkan på riksdagsarbetet. Men båda grupper är i minoritet jämfört med de väljare som föredrar Alliansgemenskapen i stort.

Framtiden för fyrpartisamarbetet kommer att avgöras under det närmaste året. Mycket kan hända redan under hösten. Det finns onödiga skatter att stoppa och helheter att värna.

Läs också

( 6 st )

Läs mer om dessa ämnen

AlliansenCenterpartietKristdemokraternaLiberalernaModeraternaLedare
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka