• "Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort" är titeln på Eric Roséns debutbok. Det är en berättelse om hans pappa som dömdes till åtta års fängelse för ett mord han inte mindes att han begått. Foto:
  • Eric Rosén har länge velat skriva en bok om sin pappa. Under en period upplevde han att alla som deltog i den politiska debatten och skrev från vänster avfärdades som "Södermalms-medelklass utan livserfarenhet". "Men den uppfattningen är falsk, både vad gäller mig och många andra", konstaterar han. Foto:
  • "Jag tycker att det är viktigt att få med betydligt fler nyanser av de människor som vi hör talas om i nyhetsrapporteringen om brott. De swischar oftast förbi som en 63-åring eller en 55-åring, och blir ganska identitetslösa" säger Eric Rosén. Foto:
  • "Jag har vuxit upp med så många som har frånvarande fäder, som inte har träffat sina föräldrar över huvud taget, eller haft en dålig relation till dem. Därför har det blivit uppenbart för mig att det finns någonting fantastiskt, som jag inte skulle vilja vara utan, i att jag trots allt aldrig har känt mig oälskad", säger Eric Rosén. Foto:
1/

Debutant 2019: Pappan, mordet och missbruket

Litteratur

1998 döms hans pappa till fängelse för ett mord han inte minns att han begått. Eric Roséns debutbok är en berättelse om missbruk, fängelsestraff och ansvar – men också en kärleksförklaring till mannen som i medierna kallades för "62-åringen".

Mamma ser till att sönerna går upp i tid på morgonen och borstar tänderna på kvällen. Pappa köper läsk och lär dem spela biljard.

"Mamma tröstar mig när jag är ledsen. Det skulle pappa också göra om han kunde, men han är aldrig där när det händer", skriver Eric Rosén i "Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort".

Redan när Eric Rosén är liten är det tydligt att de frånskilda föräldrarna lever i olika världar. Mamma står för trygghet och säkerhet. Pappa är intelligent, rolig, slagfärdig, mån om sina söner – men lever mer för sitt missbruk än för någonting annat. Pappas spiralblock är fulla med tidsangivelser för när han ska ta sina "mediciner" och när Eric är tio år börjar han se det som sin uppgift att hjälpa fadern så att denne inte ska glömma att ta sina tabletter.

Tio år efter pappans död

Debutboken kommer tio år efter pappans död och mer än tjugo år efter den fällande fängelsedomen för mord. Eric Rosén har grubblat mycket över sin och pappans relation och någonstans hela tiden känt sig tvungen att försvara den.

— Om man tittar på de yttre förutsättningarna skulle många säga att det här är en relation som inte är värd någonting. Men mitt i allt som har hänt honom har jag alltid känt mig älskad och känt att jag har en pappa, säger han.

Med sin bok vill han nyansera bilden av de människor som förekommer i nyhetsrapporteringen, ofta i anonymiserad form som till exempel "43-åringen", "småbarnsmamman" eller "Arvikamördaren". När pappan 1997 dömdes för ett brutalt mord på en bekant var det som "62-åringen" han blev känd i medierna.

— Bakom varje sådan här anonym gärningsman finns det också en person. Det finns relationer, det finns en familj, det finns konsekvenser över decennier. Det är någonting som jag vill lyfta.

Bokens titel är hämtad från ett av pappans brev från fängelset. Han minns inte mordet och kan – liksom familj och bekanta – inte för sitt liv förknippa det med sig själv. Han har ju trots ett långvarigt missbruk aldrig tidigare visat några våldsamma tendenser.

— Länge var det väldigt viktigt för mig att veta ifall han hade gjort det eller inte. Jag ville hitta omständigheter eller argument för hans oskuld, eller tvivel kring domen och hans skuld. Men ju mer jag förlikade mig med att det här nog var en korrekt dom så insåg jag att det tydligen inte ändrade mina känslor för honom.

"Ville imponera på honom"

Under fängelsetiden skriver Eric och hans pappa regelbundet brev till varandra. Det är en intensiv brevväxling där de utbyter tankar och känslor, där pappan argumenterar för sin livsfilosofi och förklarar sitt förhållningssätt till knarket. Under en period, när fadern är helt drogfri, känner sig Eric så nära honom som aldrig tidigare.

— Jag ville imponera på honom i breven jag skrev, imponera också med mitt tänkande och visa att jag var intelligent. Det var under väldigt formativa år, gränsen mellan barn- och vuxenvärlden, det är klart att det betydde jättemycket för mitt skrivande och hur jag uttrycker mig fortfarande.

Sedan blir narkotikasuget för stort. Trots Erics vädjanden knarkar pappan i fängelset, får permissioner och andra förmåner indragna och relationen till sönerna luckras upp alltmer. När fängelsestraffet är avtjänat är det ingen som möter honom utanför murarna.

TT: Frågan om ånger är central i boken. Jag antar att du har funderat mycket över hans bristande förmåga att ångra?

— Ja, det är jättecentralt. Han vill inte känna ånger och inte heller kännas vid ansvar. Nu när jag har distans till pappa tycker jag att det är hans stora genomgående problem och svek mot sig själv och mot andra. Han vill inte äga sina egna handlingar.

Eric Rosén har inga barn ännu. Men om han själv blir förälder ska han göra allt för att barnen inte ska behöva mötas av ett tomt kylskåp, vara rädda för att bli fattiga eller vräkta och ständigt oroa sig för att någonting ska hända honom, säger han.

— Det är min lärdom av att ha växt upp på det här sättet. Samtidigt blir det tydligt hur långt man kommer på att känna sig älskad. Det tycker jag att det finns en trygghet i. För det tror jag att man som förälder kan klara av.

Fakta: Eric Rosén

Ålder: 38 år.

Yrke: Journalist och opinionsbildare. Arbetar som biträdande redaktör på Aftonbladet.

Bor: I norra Djurgårdsstaden i Stockholm.

Familj: Fru.

Bakgrund: Har verkat som journalist på bland annat Nyheter24 och Dagens Arena. Har också varit chefredaktör på den opinionsbildande sajten Politism.

Läser: "Inte så mycket som jag skulle vilja, men ganska mycket." Har en bokklubb tillsammans med några vänner och läser där ungefär en bok i månaden, just nu Johanna Frids "Nora eller Brinn Oslo, brinn".

Senaste bok som verkligen berörde: Alex Schulmans "Bränn alla mina brev". "Det är en fruktansvärt sorglig, men fantastisk bok."

Aktuell: Debuterar som författare med "Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort" som har recensionsdag den 9 april.

Eric Rosén om...

... svensk kriminalvård:

Egentligen tycker jag fortfarande att det är helt bisarrt att vi är helt resignerade kring det faktum att narkotika finns i alla fängelser. Det finns ingen som vill göra någonting åt det i princip, utan det är någonting som samhället har accepterat fullständigt.

... ifall knarket i fängelserna går att stoppa:

Jag tror att det går att stoppa och jag tror att det går att förbättra läget om folk lägger sin kraft där. Men då måste man tycka att de här människorna är viktiga även på lång sikt, inte bara att förvaringen är det centrala.

... att han under en period själv testade droger, men aldrig trillade dit på samma sätt som sin pappa:

Det är också en del i hur olika vi är. Jag tror att när han testade droger och olika preparat så var det som att han kom hem. För mig var det alltid något som var ganska besvärligt och som jag väntade på skulle ta slut. Det brukar sägas att missbrukare alltid tänker på nästa gång de kan dricka eller knarka. Jag tänkte alltid "när jag blir nykter, då ska jag..."

... vad skrivandet av boken lärt honom:

Jag har nog lärt mig ännu mycket tydligare att se min trygghetssträvan. Mina vänner brukar kalla mig trygghetsnarkoman och det ligger nog mycket i det. Först testar jag att försvara min pappa, att rationalisera det han har gjort och hur han lever, till och med testa att bli som han, men sedan inse att det är raka motsatsen som jag vill vara.