Det är tyst och ödsligt i den gamla byggnaden vars kyrkosal härrör från år 1900. På tisdagar är det nästan bara makarna Christina och Dag Lindhe där plus Jan-Olof Andersson. Den klassiska sopplunchen arrangeras under onsdagar och fredagar och lördagar är second handbutiken och kafeterian öppen.

Men trots att det inte är någon rusning till lokalerna vill inte det riktiga lugnet infinna sig. Under helgen fylldes nämligen loppislagret på med tre minibussar och nu ska alla saker plockas upp, sorteras och märkas.

– Det är kaos där nere, säger Christina.

Artikelbild

Kaoset består av en radda flyttkartonger och en hel del svarta sopsäckar. Det är så här ”varorna” kommer till butiken.

Men det som egentligen överraskar är ordningen i källarlokalen. Även om loppisen är utspridd i många rum och på många plan så har var sak sin naturliga plats. Till och med böckerna, som annars brukar bli ganska styvmoderligt behandlade i liknande butiker, har här fått ett eget rum. Skön-

litteraturen står för sig, deckarna på sina hyllor och faktaböckerna på sina. För en OCD-personlighet som mig själv blir jag extra rörd över att se att alla böcker står i bokstavsordning också.

– Det är en av sakerna som jag tror folk gillar med oss. Att det är lätt att hitta vad man letar efter. Och så är vi ganska billiga också, säger Dag.

Artikelbild

Det går att göra fynd. Den här retroklänningen till exempel lär nog inte bli långvarig i butiken.

Dag var tidigare anställd av Frälsningsarmén men nu, efter pensioneringen, sköter han butiken på ideell basis i stället.

När Hannas startade i november 1993 – Röda korsets second handaffär fanns redan då, liksom Kupan och NBIS loppis – gjorde man det för att kunna få in lite extra pengar dels till verksamheten i Nyköping som sådan, dels till projekt man startat i Sydamerika. Annars är ju Myrorna starkt förknippade med Frälsningsarmén.

Artikelbild

Koppar och tenn kan vara lite svårsålt, men det brukar komma in en hel del av den typen av saker till loppisen. Jan-Olof Andersson sorterar och märker upp.

– Det är ett dotterbolag till Frälsningsarmén där vinsten går till den här verksamheten också. Men sen finns det några stycken sådana här mer ”privata” loppisar också, precis som den som vi startade upp, säger Dag.

Redan från start har stället lockat en hel del människor. Det finns andra liknande butiker som öppnat i innerstan, men de flesta har fått lägga ned sin verksamhet, även NBIS-loppisen för ett tag sedan. På fredagar kan man ibland se människor som köar någon timme innan öppningstiden för att vara säkra på att vara först att hitta godbitarna.

Artikelbild

– Ett tag var det en hel del ungdomar som kom hit, men det har minskat en del. Men vi har många invandrare som brukar dyka upp och äldre personer. Men kanske inte så många barnfamiljer, säger Christina.

Vad som blivit ganska svårt att sälja är just barnkläder.

Artikelbild

– Men det är något som går i vågor egentligen. När vi inte har några sådana kläder så är det just det som folk vill ha, säger Dag.

Saker som inte säljs hamnar först på hyllorna där prislappen är tio kronor och om de inte säljs där heller i bananlådor där ”ta tre betala för två” gäller.

Artikelbild

Ordning och reda på alla hyllor. Det är vad Hanna är känt för.

– Och säljs det inte där så åker vi till tippen med det, säger Christina, som räknar med att runt tio procent av vad de tar emot så småningom hamnar där.

Vem som helst kan lämna kläder och saker till Hannas. Kläderna måste dock vara hela och rena och sakerna likaså. Några stora möbler tar de dock inte emot längre.

– Ett tag hade vi tre stycken stora bokhyllor av teak från 1960-70-talet. De var helt omöjliga att bli av med. Nu hade vi kanske blivit av med dem på direkten men då var det ingen som vill ha dem. Uppslagsböcker är det heller ingen som vill ha. Allt finns ju på nätet numera, säger Dag.

Butiken har öppet nio månader om året, stänger bara under de tre sommarmånaderna då man i stället flyttar verksamheten till Ängstugan. Där är det dock inte fråga om loppis utan enbart caféverksamhet.

Då passar man dessutom på att storstäda i secondhand butiken. De kläder som inte sålts under året lämnas till Myrorna, bara i några enstaka fall sparar man på några dyrgriper. På så sätt hänger det aldrig några gamla kläder kvar när verksamheten drar i gång igen i september.

Hur tror ni branschen kommer att se ut om 25 år? Finns ni kvar?

– Nej, det tror jag inte, säger Christina snabbt.

– Tror du inte? Ja, kanske, det finns ju fler företag som håller på med det här nu. Jag tycker att man kan se en skillnad på de saker vi får in. När vi började fick vi in mycket finare saker, nu försöker man sälja sakerna privat

i stället. Det finns bakluckeloppis och så säljer man via annonser i tidningar. Jag tror att det är alla antikprogram på tv som spelar in. De är de senaste fyra åren tycker jag som man märkt en skillnad.

Har ni sålt några dyrgripar?

– Det har vi gjort och vi har nog sålt saker som varit värda mer pengar än vi vetat om, säger Christina och skrattar.