Om du kallar honom för Jan-Erik är det inte säkert att han fattar att det är honom du menar.

– Kula kommer från pappa, han spelade fotboll och bandy, och både en fotboll och en bandyboll kan ju kallas för en kula. Så jag hette Lillkula först. Jag fick ärva det.

Just nu har han mycket att ordna med, klubben ska arrangera SM i sommar, och Kula trodde faktiskt att det var något om tävlingen som kommunen ville diskutera när han fick samtalet om att han utsetts till årets eldsjäl.

– Jag blev väldigt överraskad, och glad såklart.

Det är inte första gången som Kula får pris för sitt engagemang. Tidigare har han tilldelats både Gert Fredrikssonstipendiet och utsetts till årets ledare av svenska kanotförbundet.

– Men det är ju inte därför man gör det här, för pris eller beröm eller så, även om det är roligt med uppskattning. Man gör det ju för ungdomarna, för att de ska få ett intresse, ha något att göra. Ungdomarna är min drivkraft.

I en ålder där det är lätt att hamna fel är idrott en mirakelmedicin för att hålla unga på banan, enligt Kula.

– Här på kanotklubben är det nästan som en ungdomsgård ibland, många av ungdomarna har egen nyckel, och här får de vara. Så har de något att göra, föräldrarna vet var de är – och det är fostrande också.

Själv klev Kula in på kanotklubben för många år sedan. Hans skolkamrats pappa var med i styrelsen, och de tog med honom dit.

– Jag fick prova på och tyckte det var kul. Jag var aldrig bra, men det är det som är det fina med den här föreningen. Alla är välkomna, inte bara de som är bäst. Sedan om man vill satsa mot det olympiska guldet, då finns det möjligheter att göra det.

När han slutade paddla tyckte han det var dags att ge tillbaka till föreningen, och blev ungdomsledare. I 50 år har han dedikerat sin fritid till klubben, som bland annat ledare, tränare och i styrelsen – med ett kortare uppehåll på 1980-talet för att vara fotbollstränare.

– Men jag trivdes bättre här. Det sitter något i väggarna här, det är något speciellt på något sätt, säger Kula och ser sig om på de medalj-, trofé- och tavelprydda väggarna.

Vad han ska göra med prispengarna, 10 000 kronor, har han ingen aning om, men klart är att han har många fina minnen från sina år.

– Det bästa är nog alla resor med ungdomarna, på tävlingar och läger. Det är fantastiskt kul att vara med dem, sammanhållningen, och klubbkänslan som uppstår. Sedan är det fantastiskt kul att ha upplevt Henrik Nilssons storhetstid fram till OS-guldet, att ha varit en av dem som var med lite grann på vägen dit.