Musik fanns det förstås att lyssna på men här bjöds också på föredrag och enmansteater samt utställningar av skulpturer och målningar.
Jag vet inte om någon röd tråd var avsedd genom allt detta. En sådan behövs heller inte varje gång, eftersom var och en säkert kunde lägga sitt eget pussel.
Men för mig blev det uppenbart hur de två huvudprogrampunkterna kom att belysa kvinnors utsatta ställning när männen så länge var helt dominerande och kunde tvinga fram vem en kvinna skulle gifta sig med och sedan inte låta henne vara annat än maka och barnuppfostrare och utan utrymme för egen personlig utveckling. Ibsens pjäs Ett dockhem kommer här osökt i tankarna.
Först ut var Johan Cullberg som berättade om sin nya bok om Hjalmar och Märta Söderbergs olyckliga äktenskap. Om detta har det hittills talats föga, men att döma av det Johan Cullberg berättade ska det bli mycket spännande hur experter och vanliga läsare kommer att ta emot boken, som precis är under utgivning och är skriven i samarbete med en annan forskare.
Cullberg är ju professor emeritus i psykiatri och hade skrämmande fakta att berätta om hur bristfällig psykvården var i början av 1900-talet när Märta Söderberg insjuknade utan att få riktig vård, först mot sina kroppsliga smärtor och snart kom att bli behandlad som psykiskt sjuk. Hon som en gång hört till den rika släkten Abenius blev fråntagen sina barn och ställd under förmyndare när Hjalmar fått igenom skilsmässa.
Denna eftermiddag uttalades aldrig de berömda orden om köttets lust och själens obotliga ensamhet. Men nog fick de en annan innebörd, djupare och inte alls så poserande livsblasé som annars är vanligt.
Efter detta passade det fint med musikalisk avledning i form av Bachs dubbelkonsert för två violiner, i d-moll lämpligt nog i de rörliga yttersatserna som spelades med flyt och energi, men där långsamma satsen i dur bjöd på just tröst under evighetens synvinkel.
Musikkafé i övervåningen i Nya prästgården erbjöd violin och piano till fikat av Åsa Johansson och Magnus Bergman så som det var förr med Salut d'amour, Så tag mitt hjärta och Chaplins filmmelodi Smile.
I kyrkan på kvällen blev det så allvar igen men också mycket humor och medvetna hopp i tid och rum och språklig stil. Nadja Franke var kort sagt suverän med miner och kroppsspråk och röst att ensam spela alla rollerna i monologen Clara. Dock tyckte jag ett tag att målgruppen nog mest var ungdomar i skola eller på konfirmationsläger. Men efter en timme hade jag gjort en lärorik resa tillbaka till medeltidens Italien och mött en stark flicka som trotsade sin rika fader och vägrade ingå tvångsäktenskap med en adelsman och istället krävde att få bli nunna, inspirerad av Franciscus.
Vår version var unik med sina tillagda musikstycken på violin, orgel och piano. Det allra mest välvalt och förstärkande och rytmiserande av textens avsnitt.