Läs titeln på nytt och du förstår varför. Det handlar om ett land som Lundberg inte längre kan identifiera sig med eller känna sig inkluderad i. Känslan delas av allt fler, menar Lundberg. Vare sig arbetslösa, fattiga, sjukskrivna, eller de allt fler flyktingar som väntar på att deporteras, är välkomna här längre.
Det går att läsa Lundbergs kalejdoskopiska bok just så; som en uppgörelse med ett samhälle som svikit de svaga, men också som ett försök till återerövrande där språket blir viktigt, författarens materia, det han knådar, formar, bråkar med tills vi inte längre vet det vi trodde oss veta, utan tvingas omvärdera och fråga oss var vi egentligen står.
Lundberg ska visa sig ha förmågan att väcka oss ur den slummer olika makthavare vill invagga oss i. Han skapar en egen genre för att beskriva de samhällsförändringar och byiga högervindar som sedan mitten av 1990-talet tilltagit i styrka. Kanske skulle man kunna kalla hans texter för litterära reportage. För att nå fram använder han förutom själva språket litterära tekniker som att få oss att byta plats med den han berättar om, att kliva in i en annan människas kropp och kläder, inse att vi inte vet vem någon annan är, att en individ aldrig kan reduceras till en grupptillhörighet.
I bokens inledning beger han sig till ett industriområde i Åstorp. På kommunens hemsida har han klickat på hoppingivande länkar som Integration genom arbete och Mångkulturell fest. Ingen av dem leder dock vidare till den fängelseliknande byggnad där han nu står, Förvaret som Migrationsverket valt att kalla den institution där de som ska deporteras tvingas sitta, de som av en eller annan anledningen inte uppfyller villkoren för att få stanna kvar, alla de som med brutal tydlighet får veta att det här inte är deras land, människor som klumpas samman till opersonliga volymer.
Sedan följer en omtumlande resa som från dessa språkliga avhumaniseringsförsök tar oss allt närmare det mänskliga och det personliga. Lundberg låter oss möta kvinnor som misshandlas av sina män men där fallen snart läggs ned, fattiga barn som inte har råd att följa med på skolresan men där Janne Josefsson på primetime förklarar att de egentligen inte är fattiga på riktigt. Författaren skriver sig också allt närmare sin hemstad Malmö och det självupplevda, en utsatt barndom där han en gång slog ned rektorn på Rörsjöskolan sedan han fått den här frasen slängd i ansiktet: Du Lundberg, tänker du någonsin på vad vi slösar bort på dig?
Känslan när man läser meningen är lika fysisk som en örfil. Att vara någon som inte räknas, någon vars verklighet inte förtjänar att ens försöka sätta sig in i. Det går inte att säga annat än att Lundberg når fram.
Lundberg efterlyser en återerövring av berättelsen om Sverige. Var är arbetarförfattarna? Var är bildningsförbunden? Han klandrar Socialdemokraterna som försökte sälja ut sjukvården istället för att läsa och skriva samtidsberättelsen.
Hur förändringen konkret ska gå till vet jag inte. För jag undrar om arbetarförfattare verkligen saknas eller om dagens kommersiella förlagsvärld bara blivit mindre intresserad av att publicera dem. Ändå får det viktigaste incitamentet för förändring nog sägas handla om solidaritet: Att anstränga oss för att förstå de människor vi har omkring oss, inte avfärda eller klumpa ihop dem till en grupp. Först då kan Sverige bli ett land för alla.