Den sydafrikabild som tonar fram i Åsa Fosters bok är krasst realistisk. Rädslan och otryggheten har tagit plats i människors liv och blivit något invant. I novellen "Innanför stängslet" hittar ett ungt par ett hus i ett bra område, men alla är överens om att muren runt tomten är på tok för låg. Frågan är inte om inbrottet kommer utan när, och då gäller det att inte ha det mest sårbara huset.
Tjugo år efter apartheidregimens fall lever också segregationen kvar i form av en sorts diffus misstro. Fenomenet skildras med obarmhärtig konsekvens i den hjärtskärande novellen Det afrikanska namnet om ett hembiträde som får hjälp av sina arbetsgivare när hennes aidssmittade man blir sjuk. Kanske vill frun i huset bara väl, eller så vill hon bevisa något för någon. Oavsett vilket blundar hon för sin egen rädsla, med fatala konsekvenser.
Åsa Foster visar både mognad och bredd i sin debut. Vissa av texterna har för lite substans för att sätta avtryck (kanske är de helt enkelt för korta), men de bästa är desto mer träffsäkra. De kan vara ansträngt ångestladdade, som "Semester vid kusten", eller låtsat lekfulla, som "Berättelser i skuggan" – variationen är som sagt stor.
En författare som skriver om ett annat land än sitt eget frestas lätt att överdriva lokalfärgen i ett försök att bevisa projektets legitimitet. Åsa Foster ligger lågt med alla sådana strategier och har överlag en sympatisk återhållsamhet i sitt skrivande. Hon litar på att rösten ska bära, och det gör den.