Populära klassiska stycken på fiol och piano. Känslosamma ballader och sångduetter om drömmen om den stora kärleken till tidens slut. En del mer showigt sväng med Sinatra och Sammy Davis Jr. Lite svensk folkmusik och en finsk rykande snabb Säkkijärven Polkka. Plus ett wild card för imitatören Göran Gabrielsson med full frihet att vara elak mot politiker och medieprofiler.

Där har ni den blandning som bjöds i lördags kväll i Oppeby Säteris slottspark. Publiken blev stor, cirka 300, trots att det kom en rejäl regnskur en halvtimme före start.

Och det gäller att passa på, för det vanligaste är ju att sörmländska slott och herresäten är stängda för allmänheten. Men i lördags fick vi komma in i parken vid en av slottets höga gavlar. Det gav en känsla av långt tillbaka i tiden. Jag menar då, förr i bondesamhället, när slottet en gång om året bjöd in alla till fest och gemenskap så långt ståndsskrankorna tillät.

Artikelbild

Men mer än så var lördagen en modern idé av event med rätt höga biljettpriser och high tech med ljus och ljud på topp från scenen och show och underhållning.

Och olika musikgenrer skulle mötas, och i vart fall några lättare stycken ur den klassiska musiken populariseras. Jag jämför här med namn som Svend Asmussen och Victor Borge, Robert Wells och Liberace, för att bara dra några ur högen.

Rätt bra lyckades det, och vänligt, familjärt och ambitiöst. Men också lite väl långa välkomst- och tacktal. Och en spretande helhet. Göran Gabrielsson är förvisso en skicklig imitatör och lät nu Göran Persson vara konsult åt många håll, även åt Donald Trump. Men efter paus borde han sovrat hårt, hur träffsäkert rolig han än var på sådana som Jan Guillou och Sverker Olofsson.

Påpekas måste också hur onödigt det är när artister upprepade hur roligt det är att samarbeta eller hur kul den eller den turnén var. Hellre då fler sånger och högre tempo. Publiken var i och för sig ovanligt trög på att sjunga med och klappa takten och sådant, men tinade under Sonja Aldéns och Andreas Weises tajta kärleksduetter.

Artikelbild

När skymningen kom blev det också mer fart på showen på scenen.

Skönt också att ingen var stjärna eller divig, allra minst Linda Lampenius, som var hurtig och frågade om vi frös och öste på med Säkkijärven Polkka och en turboversion via högtaleriet av Montis berömda Csárdas. Och vilken mardröm att spela de ursvåra konstflageoletterna mot slutet i kylan när minsta misstag hörs som under lupp. Men det mesta satt!

Ännu mer magi kunde det blivit när skymningen föll och fullmånen gick upp. Men länge ska jag minnas tre inslag: sång- och dansmannen Andreas Weises underbara Mr Bojangles; Sonja Aldéns hyllning till barn och deras trötta mammor med Paus; och Linda Lampenius om kampen för att bli frisk och melodin Hope.