Samtidigt som Zara Larsson gick på stora Lunascenen klockan 21.15 på torsdagskvällen, ställde sig Band of horses på den lite mer intima scenen Juno.
Band of horses beskrivs ofta som ett indierockband, vilket är lite missvisande. Visserligen bildades visserligen i Seattle under en era när indievågen peakade . Men när sångaren och gitarristen Ben Bridwell intar scenen med sina fyra vapendragare, är det ett aning gubbigare Band of horses vi får oss till livs. Men stämningen är fin och Bridwell levererar både gåshudsframkallande "No one's gonna love you" och rysaren "Is there a ghoost".
I samma stund som Seattlebandet avslutar sin spelning med stämningsfulla "Funeral", startar nedräkningen på Bråvallas största scen Panorama. Med tysk precision inleds Rammsteins konsert på utsatt tid – under ett hav av pyroteknik förstås.
Rammstein behöver ingen närmare presentation. Som en hybrid mellan Frankenstein och Michael Jackson, ja faktiskt, intar sångaren Till Lindemann scenen med blottlagda, ögonvitor och öppnar "Teater Rammstein" för kvällen med nya låten "Ramm4".
Det är tungt, det är tyskt, det är industrirock i sin kitschigaste form och Lindemann och hans fem kumpaner bjuder på en galet bra scenshow – utåt sett. Inramningen ser ut som en blandning mellan en skräckkabinett och en maskinverkstad. Tonen är aggressiv och Rammstein bangar inte för att beröra vare sig självmord, homosexualitet eller incest i sina texter. Men har man som jag, växt upp med både tyska Kraftwerk och Depeche mode, hörs kopplingarna tydligt. Rammstein inte bara flirtar med föregångarna, de grovhånglar med de gamla synthbanden. Och man riktigt känner den tyska industrisläggan i hela kroppen när trummisen Christoph "Doom" Schneider fläskar på. Dessvärre förstörs stora delar av konsertupplevelsen av för många packade kids, som mest verkar vara på spelningen för att ha sett "dom" men som egentligen borde ligga kvar i tälten på campen och sova ruset av sig.
Därför beger vi oss till Lunascenen en halvtimme innan Rammstein tar farväl av publiken under spektakulära former.
Min kärleksaffär med Mumford and sons inleddes 2012 då bandets andra studioalbum "Babel" släpptes. Och nattens konsert på Bråvalla med brittiska Marcus Mumford och hans söner gör inte känslorna mindre. Redan under öppningsnumret "Snake eyes" kapitulerar jag och sen fortsätter det så. Om stämningen vid de tyska industrimonstren var hård, är atmosfären i publikhavet hemma hos Mumfords just "hemtrevlig". Marcus Mumford guidar oss genom natten med låtar som "Winters wind", "I will wait", "White blank Page" och "Tomkins square park". Och vi sjunger med – i stämsång och med tårar i ögonen förenas vi där i Bråvallanatten. Magiskt.