Formandet av EU:s partigrupper är ett tufft spel om utrymme och betydelse i Strasbourg.
När Piratpartiet tog sig in i EU-parlamentet efter valet 2009 stod friarna på kö.
- Det var väldigt smickrande. Jag kände mig som en åtråvärd jungfru som satt där uppe i slottet, berättar Christian Engström (PP) om köpslåendet som tog vid efter själva valet.
Intresset är dubbelt: alla partigrupper i parlamentet vill vara så starka som möjligt och alla ledamöter vill gärna ha så starkt stöd bakom sig som möjligt. Piratpartiet förhandlade med vänstergruppen, de liberala och de gröna - som till sist vann kampen.
- Det har funkat till 100 procent. De är jätteglada att piraterna kom med. De tycker mycket som piraterna, men har inte haft många som har drivit just de frågorna, säger Engström.
Var hamnar SD?
Parlamentets partigrupper följer de stora ideologiska linjerna: här finns konservativa, socialdemokrater, liberaler, gröna och så vidare. Ändå är det långt ifrån givet vilken grupp de invalda ska välja. Många partier tycker helt olika i vissa frågor beroende på vilka länder de kommer ifrån, snarare än vilken partifärg de har. För många små partier står valet mellan var man kan få bäst förutsättningar för sina hjärtefrågor, kontra var man får mest inflytande.
Om Sverigedemokraterna tar plats i Strasbourg efter årets val väntar samma frierier som PP utsattes för. För SD handlar det om att antingen ta plats i den nationalistiska grupp som franska Nationella fronten hoppas kunna skapa eller att satsa på brittiska UKIP:s EU-kritiska partigrupp EFD, där även Dansk folkeparti finns med. Förhandlingsläget är bra: enstaka småpartier kan bli helt avgörande för att gruppskaparna ska få ihop nödvändiga minst 25 ledamöter från minst sju länder.
Att vara grupplös är inte skoj. Inflytandet blir minimalt, liksom talartiden. I debatterna fördelas minuterna strikt efter partigruppernas storlek.
Nöjda svenskar
Båda de svenska storpartierna sitter i partigrupper som i det stora hela är betydligt mer EU-positiva än de själva.
Ändå är ingen intresserad av att bryta sig ur eller söka andra grupper, som exempelvis Storbritanniens Konservativa parti gjorde efter 2009.
- Det var tråkigt. I många frågor står vi väldigt nära varandra, framför allt i synen på ekonomin. Där passar vi mycket bättre med Tories än tyska CDU. Samtidigt är Tories snarare eurofobiska än EU-kritiska, säger Christofer Fjellner (M), som trivs bra i kristdemokratiskt dominerade EPP.
- Jag vågar säga att Moderaterna är det svenska parti som har störst inflytande i parlamentet, som en del av den största gruppen.