Så underbart med de unga, när så många har slutat. Alltså en ny svensk stråkkvartett, det som är den optimala formen för allt från konstfull lekfullhet till djupa bekännelser.

Den här kallar sig Treitlerkvartetten och har redan hållit på fem, sex år. Så lång tid tar det att spela ihop sig och bygga rutin och repertoar. Plus att turnera i Sverige och utomlands och träffa erfarna kvartettmusiker som kan ge råd.

Programmet i Trosa i lördags var synnerligen välvalt med Haydns ljust eleganta opus 20:2 i C-dur av de sex som kallas Solkvartetterna och räknas som de första mogna.

Sedan en applåd för att Treitler tar upp Talekvartettens ansvar för Valborg Aulin och kvartetten i F-dur, som verkligen bevisar hur konstfärdig och melodirik hon var. Lyssna på internet gratis! Och missa då inte att fortsätta med hennes stora pianosonat!

Sist den svåre Bela Bartóks femte kvartett av de sex som fått kultstatus och går från sekelskifte och världskrig, sedan 20-talsmodernism och sist trettiotalets lugnare summering och bittra landsflykt till USA.

Som konsert blev det kort sagt Bra, Bättre, Bäst. Deras Haydn vittnade om att de tycker om att spela mästaren från Esterházy, men jag vill ha mer avklarning, lätthet, att få det svåra enklare. Men i denna värld är Gud ännu God, utom när det är krig och missväxt. Och NATUREN sjunger och lyser.

För Aulin stämde deras passion och attack liksom det graciösa och romantiskt svepande i sångtemana. Fonden här var oscarisk dubbelmoral och borgerliga salonger som förväntade sig blott idyller av fruntimmerstonsättare. Och Strindberg höll på med att riva fasaderna.

Bartók blev sensationen, så ohygglig svår rytmiskt och tekniskt, stampande och framilande, från ohörbart till brutalt, med bulgarisk folkton, skira naturljud och förandligade morse-signaler till evigheten.