Under de senaste två–tre veckorna har Gnestatjejen trappat ned tiden i sadeln. Numera är det mest pensionären Leo hon sitter på. Men tro inte att de andra hästarna har fått ta timeout.
– Nej, jag är med hela tiden. Från marken. Jag är nästan mer med nu än tidigare, säger Nina.
Den lilla kulan på magen ser inte ut att vara åtta månader gammal. Nina har bara gått upp 7,5 kilo så bara det berättar att hon arbetat hårt under hösten. Att sitta still har aldrig riktigt varit hennes grej.
– Det är jättesvårt att inte få rida, men jag är tvungen. För hans eller hennes del, säger hon och stryker med handen över utbuktningen.
I sadelkammaren på Visbohammar är julgranen tänd. Vid alla boxdörrar i stallet hänger en silvrig grankula. Allt andas ro. Lite julefrid.
Nina går från box till box och berättar något om varje häst. Att NFB Wallstreet Boy blir så nervös på tävlingarna att han kan tappa 50–100 kilo i vikt, att NFB Shorena inte gillar hundar, att NFB Aura blivit så mycket bättre efter skadan. "Peppar, peppar" som Nina säger skrockfullt.
– De håller hela tiden koll på mig. Speciellt han, säger hon och pekar på snygge NFB Diesel.
Men det kan också bero på att hon tillbringat mer tid i stallet än tidigare.
En liten nackdel med att alla hennes hästar är just så fokuserade på henne är att de under ett träningspass lyssnar mer på Ninas röst än hästskötarna som hjälper till.
– Säger jag trav, så börjar Aura trava innan Sandra ens hunnit reagera, säger hon.
Några grand prix-rörelser är det inte fråga om när Ninas båda hästskötare sitter i sadeln utan mer kondition, styrka och lösgörande rörelser.
– Jag har ett komplexsystem med hjälper som hästarna känner till. Det skulle inte fungera att jag lärde ut det eller att mina tjejer red på sitt sätt. NFB Lusingando har det tagit mig ett år att hitta fram till och det vill jag inte släppa för att jag inte rider honom på fyra månader.
Den mörka valacken, som står i boxen bredvid och frenetiskt tuggar på kvällsmaten, är hennes just nu starkaste kort till OS:
– Lusingando går redan grand prix-klasser och det behöver inte ta så lång tid förrän vi är tillbaka där vi slutade, säger hon.
Grovplaneringen inför nästa år är redan gjord. Tanken är att Nina ska göra första tävlingsstart i april–maj och kanske komma ut på internationella banor under sensommaren.
– Men det är ju inte riktigt upp till mig, säger Nina och syftar på förbundsledningen.
Medan du har varit borta från de högre klasserna har det dykt upp en del nya svenska ekipage. Är det något som oroar?
– Nej, inte alls, säger Nina bestämt.
Det finns en plan B om den första, med uppladdning i Sverige, spricker. Då blir det Tyskland igen och tyska tävlingar.
– De tävlingarna håller bra internationell standard, och jag får visa upp mig.
Taxen Caspar har hittat en stor morot som ligger och skräpar på stallgolvet. För övrigt det enda som inte befinner sig på sin plats i det välordnade stallet. Men när det blir tal om fotografering vill han inte vara med. Det är först när Nina tar fram den tyska vokabulären han reagerar.
Kommer du att kunna arbeta lika mycket som tidigare när barnet fötts?
– Definitivt. Men det är klart, jag har sex träningskvällar i veckan nu men får nog gå ned till två–tre. Man får prioritera på ett helt annat sätt.
Hur ska du själv komma i form?
– I mars kommer min fysioterapeut/sjukgymnast från Tyskland hit och jag har en backupplan här hemma också med en personlig tränare. Jag måste hitta enkla övningar att göra hemma.
Just nu känns det ut som om Nina bara räknar dagarna tills förlossningen och första ridturen.
– Jaa, jag vill bara att han eller hon ska komma ut och jag kan börja jobba igen. Det ska bli så spännande.