Arbetsdagen är slut för många och de olika avdelningarna i Sunlights träningsanläggning i Nyköping, fylls sakta men säkert på.

I det allra innersta rummet, där alla skivstänger finns, hittar vi Emilia. Lite hostig, lite snorig, men ändå tillbaka på gymmet.

Numera tränar hon tre till sex gånger i veckan. Träningsdosen låg tidigare på konstanta sex dagar i veckan och passen var två och en halv timme långa. Men pressen och stressen – Emilia jobbar heltid på ett däcklager också – blev för stor.

Artikelbild

Emilia Eriksson Brusemark började kanske träna tyngdlyftning lite i fel ända. I stället för att gå till en atletklubb och lära sig lyften från grunden där, försökte hon själv hitta många av svaren. – Det har varit mycket att rätta till och saker man lärt in fel tar lång till att träna bort, säger hon och tipsar att man ska ta hjälp från en förening först och sen börja träna.

– Jag tyckte inte det var så roligt längre. Ett tag sa jag att jag inte skulle lyfta en skivstång till, men så står man här. Nu i höst har jag bara kört det jag tycker är kul. Det gäller att hitta en balans mellan träning och jobb. Man vill tillgodose den energi man har, för man vill ju lägga den mer på träningen än jobbet, men det blir ju tvärtom. Jag har ett ganska fysiskt arbete med många lyft.

Eftersom Emilia precis är på väg tillbaka har hon som sagt tagit det lite lugnt. Försökt fokusera på lätta vikter och få in tekniken.

– Jag har kört mycket rygg, ben, bål och axlar och kanske inte så mycket tyngdlyftningsträning utan saker som jag vet att jag kommer att ha nytta av när jag kör i gång igen, säger hon.

Varför tyngdlyftning då? Emilia halkade in på sporten av en slump.

Artikelbild

Emilia hade svårt att kombinera träning och jobb till en början och ett tag funderade hon på att sluta med tyngdlyftningen helt. – Men så stod jag här igen, säger hon och skrattar.

– Jag har alltid varit fysiskt aktiv och sen började jag med crossfit och där ingår ju ryck och stöt. En av ägarna till boxen som tidigare fanns i Nyköping höll på med tyngdlyftning så jag var med och kollade när hon tävlade och det såg roligt ut.

På vilket sätt då?

– Vet inte riktigt, men man står ju där själv på ett podium och ser stark ut. Att kunna göra resultaten just där och då verkade så coolt. När jag såg henne så tänkte jag ”där ska jag stå en dag”.

Det var för tre år sedan. Sedan flyttade hon till Norrköping och gick med i en annan crossfitbox där det fanns personer som var medlemmar i NAK (Norrköpings atletklubb).

– Men testa....nej det vågar jag aldrig, tänkte jag då, men jag hängde med på träningspassen och fastnade. Mest egentligen för personerna runt omkring. Det är ett härligt gäng med både tjejer och killar.

Just tyngdlyftning har blivit alltmer populärt bland tjejer.

– Det är jättekul. I Norrköping är vi nog nästan fler tjejer än killar. Jag tror att det beror på crossfiten. Många tjejer vågade testa det och gick sedan vidare till tyngdlyftningen. Det är inte så farligt längre att flåsa och ta i, att det ska vara tungt och grisigt, och det är jättekul.

Det är inte så jobbigt att komma in i en sådan här lokal och ta för sig?

– Nja, jag tycker inte det. Jag började gymma när jag var runt 15 år, då kände man sig kanske inte så bekväm, men när man började med crossfit så blev det annorlunda. Det är en annorlunda atmosfär i boxen, alla kan vara med, alla skalar till sin nivå, man kör det man kan.

NAK har två lag, både tjejerna och killarna tävlar i elitserien. Emilia har tävlat under två säsonger, men just den delen av sporten är lite av hennes problem just nu.

– Jag blir alldeles för nervös så ibland sjabblar jag bort det, men det är något som jag jobbar på. Annars är det oftast då jag gjort mina bästa resultat. Du har bara tre försök på dig och du måste sätta rycket eller lyftet och då får du de där extra krafterna.

Vad är roligast egentligen, att tävla eller att träna?

– Det är roligt på olika sätt. Att träna är kul, då får man fokusera på sig själv och gå in i sin egen bubbla och bara köra och bli bättre, medan man på tävlingarna åker i väg tillsammans. Det blir en grej av det hela.

Om det är ryck eller stöt som är favoriten vet Emilia inte riktigt.

– Det går i vågor. Ibland är det ryck, ibland stöt. Just nu tycker jag ryck är roligast.

Eftersom hon haft ett uppehåll har hon inte riktigt koll på rekorden längre. I ryck tror hon att det ligger uppemot 60 kilo och i stöt 72 kilo.

– Jag väger ju inte så mycket, säger hon och skrattar nästan lite generat.

Nu har hon gått i -53-kilosklassen men eftersom förbundet gör om reglerna till nästa år kommer hon att hamna i en svårare grupp med fler deltagare, -55-kilosklassen.

Första tävlingen för Emilias del, som blir en comeback från sommarens svacka, blir den 2 februari, en serietävling men på hemmaplan.

– Jag kommer att fortsätta nöta på tekniken och se till att jag får in många bra lyft i kroppen. Jag ska köra en maxning innan också så att jag vet var jag ska lägga mig eftersom det var ett tag sedan jag tävlade, säger Emilia.