Det är natten mot onsdagen den 25 februari 2009. Temperaturen ligger kring noll. 112 personer sover i sina sängar på Statt i Eskilstuna. En 113:e är på toaletten.

Hotellgästerna kommer från både när och fjärran. De är turistchefer på konferens, säljare på tjänsteuppdrag, resande maskinreparatörer och barnfamiljer på sportlov. Snart ska de sväva i livsfara.

Någonstans i mörkret i den äldre av huskropparna lurar en vitklädd man. Kanske håller han sig gömd i det så kallade direktörsrummet på bottenvåningen, som just då är del av en omfattande renovering.

Artikelbild

Den vitklädde har en behållare med bensin med sig. Strax efter klockan fyra på morgonen tömmer han ut fem liter i den öde hotellrestaurangen och tänder på.

Medan lågorna flammar upp flyr han blixtsnabbt. Möjligen genom ett olarmat fönster i det där direktörsrummet. En sotfana på fasaden ska senare berätta för brandutredarna att fönstret åtminstone inte var helt stängt. Genom gränden bakom hotellet rör han sig mot Fristadstorget, viker av till vänster vid Nordea och försvinner bort mot Kyrkogatan.

Vid det laget rasar branden för fullt.

► TV:Se de unika bilderna från storbranden på Statt 2009

Artikelbild

Klockan 04.06 väcks Andreas Wikström av ett larm. Han är insatsledare på räddningstjänsten, och har lagt sig i ett rum på brandstationen för att vila under de sista timmarna av sitt nattpass. Larmet som går är ett automatiskt brandlarm från Statt.

Det är hotellets sektion 34 som larmar, och snart larmar fler av hotellets sektioner i takt med att branden sprider sig. Men det vet inte Andreas Wikström just då.

Artikelbild

För en brandman är ett automatiskt brandlarm sällan dramatiskt. Ofta rör det sig om något annat än en brand. Kanske ett tekniskt fel.

– Automatlarm är vardagsmat för oss, berättar Andreas Wikström.

Alla larm tas dock på allvar, och Andreas Wikström kastar sig i väg. Som insatsledare kör han personbil, och kommer i väg lite fortare än brandmännen i de större brandbilarna. Över radion får han höra att nattportiern på hotellet känner röklukt, och han börjar ana att larmet är skarpt.

När han närmar sig Klosters kyrka och ser lågorna förstår han. Men ändå inte.

– Jag minns att jag tänkte att det måste vara en filminspelning. Det brann något fruktansvärt. När jag körde över bron ropade jag på radion. Helvete, vet jag att jag sa. Helvete, larma det vi har i Eskilstuna och larma angränsande stationer!

Han lämnar bilen vid entrén och springer in i hotellreceptionen, där han träffar nattportiern. Då är evakueringen redan inledd. Nattportiern har tillsammans med ytterligare en anställd och två väktare börjat väcka hotellgäster och få ut dem bakvägen, men där och då står det inte klart för Andreas Wikström. Han ser inga gäster eftersom de evakuerats åt ett annat håll, och vill få i gång alla brandlarm som finns. Även i den nyare delen av hotellet, där det inte brinner.

– Jag tryckte på varenda knapp på den där larmpanelen, berättar han.

På polishuset är samtliga patruller i Eskilstuna samlade.

– Vi var där hela gänget och hade ett avbrott i arbetet. En liten paus. På den här tiden var det tänkt att vi skulle få ett nytt polishus, så vi var uppe i matsalen och tittade på ritningar som satt där och fantiserade om hur det skulle bli, minns yttre befälet David Westlin, på den tiden Nilsson.

Då kommer ordern. Bekräftad brand på Statt. Alla ska dit.

– Vi förstod direkt att det var skarpt. Jag minns inte exakt vad jag tänkte, men jag var väldigt ny i rollen som yttre befäl så det var nog en del tankar som snurrade, säger David Westlin.

Desto tydligare minns han den första anblicken av branden.

– Det var en enorm brandspridning. Ett av de tydligaste minnena jag har är när jag kliver ur bilen och känner värmestrålningen. Och hör ljudet från branden. Det var ett enormt dån.

Nu händer mycket på kort tid. Mälarsjukhuset går upp i katastrofberedskap, gator spärras av och stabsfunktioner inrättas. Socialtjänstens jour aktiveras och polisens länskommunikationscentral börjar ringa in dagpersonal. Ambulanser dirigeras till centrum.

Alla befarar att branden som rasar på hotellet kommer att skada många människor och även kräva dödsfall.

– När jag träffade Andreas Wikström kommer jag ihåg att han sa nåt i stil med "Förbered er på flertalet döda och skadade", berättar David Westlin.

Polisens uppgifter är att bland annat att upprätta och bevaka avspärrningar och att pricka av alla evakuerade hotellgäster utifrån hotellets listor. Räddningstjänstens rökdykare sliter med att få ut alla.

En väktare låser upp Gallerian, som får bli samlingsplats. Även boende på Nybrogatan börjar evakueras, eftersom branden börjar sprida sig i kvarteret.

Förhållandevis snabbt kan polisen pricka av 112 av hotellets 113 gäster. En saknas först, men det visar sig att han på egen hand har satt sig i säkerhet.

När det står klart att gästerna är i säkerhet kan räddningstjänsten koncentrera sig helt på släckningen. Insatsledaren Andreas Wikström tar hjälp av hotellets planritningar och delar in det i fyra sektorer, och alla brandmän får sina specifika uppgifter.

Under det mest intensiva skedet deltar omkring 45 brandmän. Deltidsstyrkorna i Torshälla och Västermo är där, liksom brandvärnen i Ärla och Näshulta och brandmän från både Strängnäs och Västerås.

När lågorna till slut kämpats ned kan Andreas Wikström och David Westlin konstatera att ingen person tycks ha omkommit. Ambulanserna har kört en handfull rökskadade och chockade människor till Mälarsjukhusets akutmottagning, men ingen av dem är allvarligt skadad.

Fyra timmar efter larmet lämnar de båda över till sina respektive dagskift och åker till stationerna. David Westlin avrapporterar innan han åker hem, Andreas Wikström deltar i en presskonferens. Sedan åker även han hem.

– Då var jag mentalt slut. Helt slut. Men jag visste när jag åkte hem att vi inte hade några döda. Och det var helt magiskt, säger han.

När han tio år efter branden ser tillbaka vill Andreas Wikström lyfta fram hotellpersonalens och väktarnas agerande den morgonen.

– De räddade dem som bodde i sviterna ovanför restaurangen. Jag tror inte att de hade klarat sig annars, säger han.

David Westlin är av samma uppfattning.

– De gjorde en heroisk insats som sprang runt och väckte människor, säger han.

För David Westlin, som var ny i rollen som yttre befäl, blev branden på Statt en stor erfarenhet.

– Det är den största enskilda insats som jag har hanterat. Jag hade ingen erfarenhet av den här typen av händelser, och jag lärde mig väldigt mycket, säger David Westlin.

Enligt räddningstjänstens Andreas Wikström var polisinsatsen berömvärd. Hade polisen inte samlat ihop och räknat in hotellgästerna så snabbt som de gjorde skulle ödeläggelsen hade blivit betydligt värre, menar han.

– Då hade ju vi fått koncentra oss på livräddning, och leta efter folk. Polisen ska verkligen ha beröm. Jag har nog aldrig sett så många poliser i Eskilstuna, säger han.

Ytterligare en sak som Andreas Wikström tror hade betydelse för utgången var att ett flertal av Eskilstunas brandmän precis hade haft en orientering på hotellet. Helt rutinmässigt, bara för att bilda sig en uppfattning av objektet och de utmaningar som en eventuell brand skulle ställa dem inför.

– Jag var själv där dagen innan branden, så jag visste på en gång var jag skulle lägga begränsningslinjerna. Det är ju bara tur, egentligen, att det föll sig så precist.