Det är tidig morgon söndagen den 3 mars. William Hallenstam, 16, sitter och spelar tv-spel tillsammans med en kompis hemma i villan i Borsökna. Tiden har gått fort som den gärna gör när man är försjunken i ett spel och när han tänder skärmen på mobiltelefonen visar den att klockan närmar sig fem.

Hungrig kliver William upp ur soffan, går ut i köket och gör en toast. Genom köksfönstret uppenbarar sig grannhuset i det kompakta mörkret, tyst och stilla.

William går tillbaka in till kompisen framför tv:n, men vänder direkt tillbaka för att hämta något att dricka. Utanför köksfönstret är stillheten som bortblåst och från grannhuset reser sig kraftiga lågor.

Artikelbild

– Över ett spann på tjugo sekunder slog det plötsligt upp tre meter höga lågor, säger han.

– Min första tanke var bara att jag måste göra något. Jag tog telefonen och ringde 112 samtidigt som jag ropade upp till min syster och hennes kille som sov på övervåningen. Jasmine, Antonio – det brinner!

En trappa upp vaknar Jasmine Hallenstam, 20, med ett ryck. Nyvaken och förvirrad förstår hon först inte vad som pågår, men kastar sig reflexmässigt nedför trapporna.

– Jag hörde bara att William skrek det brinner, det brinner. Jag hann inte tänka. Jag bara drog på mig de första skorna som stod i hallen och sprang ut. Då såg jag elden. Det var jättehöga lågor och massor av rök.

Jasmine springer runt huset och bankar på fönster och dörrar. Än så länge är branden begränsad till en bastubyggnad som står på husets altan, men lågorna sprider sig snabbt.

– Jag bankade allt vad jag kunde på fönstren, ryckte i dörrarna. Jag såg ingen i huset och det var låst överallt. Jag visste inte om det var någon hemma, men jag fortsatte springa runt och banka.

Till slut ser Jasmine en gestalt som rör sig inne i huset. Hon får ut mannen och förklarar vad som håller på att hända.

– Han var jätteförvirrad. Han bara tittade på elden och sa att han inte förstod. Han började dra fram vattenslangen och ville försöka släcka själv. Men jag förklarade att han måste backa, det var alldeles för höga lågor.

Plötsligt säger mannen att han måste hämta något och ger sig av in i huset igen. Samtidigt ser Jasmine och pojkvännen Antonio Persson, som även han kommit ut, att branden spridit sig från bastun till huset.

– På bara någon sekund så brann hela sidan av huset, säger Jasmine.

Antonio springer efter mannen och lyckas få ut honom igen.

Under tiden har William och brodern Alexander, 18, sprungit runt och varnat övriga grannar. När brandkåren anländer strax efter klockan fem är alla vakna och satta i säkerhet.

– Vi tog alla hus i närheten så att de inte skulle ligga och sova om elden skulle sprida sig, säger Alexander.

Dagen därpå fick de träffa mannen som de räddat ur grannhuset. De satt länge och pratade om vad som hänt. Mannen, liksom syskonen, var skärrad men för Jasmine var samtalet viktigt.

– Han berättade att brandmännen sagt till honom att om vi hade kommit fem minuter senare så hade han somnat in och gått bort av röken. Det kändes overkligt, men otroligt skönt att veta att han mådde bra.

Mannen vill inte medverka i tidningen med namn och bild men uttrycker sin tacksamhet gentemot syskonen.

– De räddade mitt liv. Det kan man lugnt påstå.

Nästan tre veckor efter branden har syskonen hunnit landa och smälta chocken.

– Jag kan inte sluta tänka på vilken tur det var med alla smågrejer. Om jag inte blivit hungrig och sedan insett att jag var törstig och vänt tillbaka så hade jag aldrig gått till köket, säger William.

– Egentligen har jag ingen aning om vad man ska göra när det börjar brinna. Men vi bara gick in i det. Jag är glad att man kan agera på instinkt när det väl händer, säger Jasmine.

Alexander sammanfattar det hela kärnfullt.

– Det var tur att Wille blev sugen på toast.