"Jag hade nÄlar överallt, det minns jag", berÀttar Irene von Rosen om tiden pÄ sjukhuset med TBE.
â Sen sĂ„..., sen kommer jag inte ihĂ„g sĂ„ mycket mer, det Ă€r lite suddigt, sĂ€ger Irene von Rosen Eklund.
Vi trÀffas hemma hos Irene, pÄ tomten vid huset, strax utanför Flen dÀr hon bor tillsammans med sin man sedan 2013. Drygt tvÄ mÄnader har gÄtt sedan den dÀr mÄndagen, den 18 juni, nÀr huvudvÀrken slog till.
â Det var sĂ„ typiskt för det var sista veckan före semestern ocksĂ„, jag lĂ€ngtade ju efter den, sĂ€ger hon.
Men nÄgon semester blev det inte.
NÀr hon kom in till Kullbergska sjukhuset i Katrineholm fick hon ganska snabbt reda pÄ att hon skulle bli kvar. Sen togs en hel drös med prover och sen minns hon inte riktigt.
â Jag var nog rĂ€dd att det var en propp eller nĂ„got. Jag hade ingen tanke pĂ„ att det var TBE eftersom jag inte hade mĂ€rkt att jag haft nĂ„gon fĂ€sting. Och jag var ju vaccinerad och skulle ta en pĂ„fyllnadsdos i Ă„r.
Hon fortsatte att krÀkas och det togs fler prover. Hon minns att de tog ett ryggmÀrgsprov och att de efter det sa att de misstÀnkte TBE.
Vad tÀnkte du dÄ?
â "Oj", för att min farbror dog i TBE för nĂ„gra Ă„r sedan. Han hade leukemi och ett nedsatt immunförsvar sĂ„ nĂ€r han fick det lĂ„g han i koma i tvĂ„ eller tre Ă„r innan han dog.
Var du rÀdd?
â Nej, egentligen inte nĂ„gon gĂ„ng. Faktum Ă€r att nĂ€r min man kom in och pratade med mig sĂ„ kommer jag ihĂ„g att jag skrattade till och med. Det var en sĂ„dan absurd situation.
Sen Àr det suddigt igen och svÄrt att minnas. Men Irenes man skrev hela tiden dagbok och dokumenterade vad som hÀnde.
â Det var vĂ€ldigt tacksamt för att jag i efterhand har kunnat se vad som hĂ€nde, sĂ€ger hon.
Efter nÄgra dygn pÄ Kullbergska fick hon vÀldigt hög feber och blev sÀmre. DÄ kördes hon med ambulans till MÀlarsjukhuset dÀr hon lades in pÄ intensiven.
â Jag hade nĂ„lar överallt, det minns jag. Och att jag hade jĂ€tteont i kroppen, i knĂ€n, rygg och i alla leder.
Till slut gick det att bekrÀfta att det var TBE. Under de dagarna var Irene i det nÀrmaste medvetslös. Hon minns nÀstan ingenting och beskriver det som att det kÀndes som att Äka in och ur sitt medvetande. Hon visar bilder frÄn sjukhuset som hennes man tagit:
â Jag Ă€r ju liksom totalt borta dĂ€r, men det var ingenting jag tĂ€nkte pĂ„ dĂ„. De som var och besökte mig sa att jag hade öppna ögon och bara stirrade rakt upp i taket. Jag sĂ„g otĂ€ck ut, berĂ€ttar hon.
Den 25 juni, en vecka efter att hon Äkte in till sjukhuset i Katrineholm, började hon vakna till. DÄ hade hon dropp och skulle försöka börja att Àta sjÀlv. Det gick sÄdÀr, till en början.
â Jag hade ingen feber, var bortkopplad frĂ„n EKG men hade fortsatt dropp. DĂ„ försökte jag Ă€ta en skĂ„l med glass, men det gick inte. Jag var för svag.
Men dagen efter fick hon rullstol.
â Sen blev jag sĂ„ jĂ€vla trött pĂ„ att inte kunna gĂ„ pĂ„ toaletten sjĂ€lv, sĂ„ dĂ„ bestĂ€mde jag mig för att jag skulle klara det. Jag fajtades. FrĂ„n början hade jag en sjuksköterska pĂ„ varje sida som sĂ„g till att jag inte ramlade. Men sen kunde jag göra det sjĂ€lv.
Det blev startskottet för vÀndningen. Hon lÀrde sig att ta pÄ sig klÀder sjÀlv och tog smÄ steg framÄt hela tiden.
TvÄ veckor efter att hon Äkte in pÄ sjukhuset var hon tillbaka hemma i huset i Flen.
Irenes hus i Flen dÀr hon spenderar dagarna nu dÄ hon fortfarande Àr sjukskriven efter sjukdomen.
Hur var det?
â Helt fantastiskt, bara att fĂ„ sova i sin egen sĂ€ng.
I dag syns det knappt pÄ Irene att hon varit sÄ sjuk nyligen. Hon cyklar motionscykel och löser korsord för att jobba med huvudet. Hon Àr sjukskriven men har tröttnat pÄ att vara hemma. SÄ i september ska hon, lite försiktigt, tillbaka till jobbet.
â Jag ska bara jobba tre timmar om dagen.
PÄ frÄgan om hon haft svÄrt att acceptera att hon blev sjuk svarar hon innan frÄgan ens Àr fÀrdigstÀlld.
â Ja, det har jag. Jag hade ingen semester förra Ă„ret och tre dagar innan jag skulle gĂ„ i Ă„r sĂ„ hamnade jag pĂ„ sjukhus. Alla planer och hela livet sattes pĂ„ paus.
Du vÀljer att prata om sjukdomen, varför?
â För att kunna berĂ€tta min historia sĂ„ att folk ska förstĂ„ hur sjuk man kan bli, och hur viktigt det Ă€r att vaccinera sig.
Hur mÄr du i dag?
â Ganska bra. Benen funkar inte riktigt Ă€n, för lĂ„rmusklerna Ă€r tydligen det första som försvinner. Och sĂ„ har jag haft problem med en hand som skakat, men det har gĂ„tt över. Min man pĂ„stĂ„r att jag har svĂ„rt att komma pĂ„ ord, men det gjorde jag nog inte innan heller.
"Jag var inte rÀdd nÄgon gÄng", berÀttar Irene von Rosen Eklund som drabbades av TBE i början av sommaren.