Jag har en kompis som tycker att folk som tror på gud är "helt djävla dumma i huvudet". Så långt skulle jag själv kanske inte dra det. Men liksom många andra i vårt sekulariserade samhälle ställer jag mig skeptisk till att det skulle finnas någon högre makt som styr våra liv.
Som barn trodde jag däremot stenhårt på gud och mina små aftonböner var fyllda av egoistiska önskningar i stil med "bara jag får en egen häst så..."
Under tonåren förvandlades jag till en självsäker ateist och hårdast gick jag åt min egen mormor, en liten troende kvinna, som tålmodigt bemötte mina påhopp med att ihärdigt försvara gud som jordens skapare – "för hur skulle liljekonvaljerna annars kunna dofta så gott".
I dag ser jag mig mer som agnostiker. Förmodligen yrkesskadad av att ständigt försöka se objektivt på saker – för jag kan helt ärligt inte säga att det inte finns någon form av gud, men inget tyder på att det skulle göra det heller.
Att den gamle profeten Noa samma år han fyllde 600 år, skulle ha lastat på två djur av varje art (drygt tre miljoner djur) på en ark för att undkomma syndafloden – är i alla fall helt uteslutet. Den insikten delar dock inte 60 procent av USA:s befolkning som enligt undersökningar, på riktigt, tror att profeten Noa verkligen utförde detta stordåd.
Darren Aronofskys storfilm "Noah" som har Sverigepremiär i dag drog in flera 100 miljoner kronor när den under helgen hade premiär i USA. Den kostade 125 miljoner dollar att spela in – cirka 865 miljoner svenska kronor och placerar sig därmed i genren svindyra filmer.
Filmen lär dock betala sig många gånger om. Cynikerna hävdar att Noahs budget baserade sig på att de där 60 procenten superreligiösa amerikanerna sannolikt skulle vilja se filmen. Räknar man bort lite barn och pensionärer kommer minst 120 miljoner amerikaner alltså ha sett Aronofskys storfilm inom kort. Genidrag säger jag.
Vill man inte se "Noah" i helgen rekommenderar jag Wes Andersons "The grand Budapest hotel" – ett högaktuellt drama om rasism och flyktingars villkor.