Sedan mer än tusen år tillbaka har pilgrimer vandrat längs med olika leder genom Europa, alla med ett och samma mål: Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Där ligger kvarlevorna efter Jakob, en av Jesus tolv apostlar och alla pilgrimers skyddshelgon.
En av alla de som vandrat längs den mest kända av Europas pilgrimsleder, den 80 mil långa "el camino francés" eller franska vägen, är Gnestabon Ann Tejmyr. Hon gjorde sin första vandring som 74-åring.
– Jag hade ju så mycket fritid och var ju pigg i kroppen, säger Ann och berättar om hur hon första gången avverkade 20 mil på knappt två veckor. Två år senare gick hon hela pilgrimsleden på 80 mil, med start i St Jean Pied de Port i södra Frankrike, en vandring som tog henne ungefär sex veckor. Nu planerar hon att göra om samma vandring denna sommar.
– Har du gjort det en gång är jag tvärsäker på att du kommer vilja göra om det, det är något helt otroligt.
Det bästa med vandringen är alla människor från olika länder som Ann har mött på vägen. Även fast man rent språkligt kanske inte alltid förstår varandra, menar hon att man ändå gör det på ett annat plan eftersom alla är ute i samma ärende. Och världen visar sig emellanåt vara rätt liten ändå, som det unga paret som Ann mötte där kvinnan hade en släkting med sommarstuga på Öland.
– Alla är så vänliga och trevliga, det ger en så mycket att en helt obekant människa bryr sig om en, säger Ann och understryker att man inte måste vara religiös för att vandra längs med en pilgrimsled. Det går alldeles utmärkt att göra det som en annorlunda, enklare och mer äventyrlig form av semester om man så vill.
Ska man vandra så många mil är det viktigt att vårda sina fötter. På första vandringen var Ann oförsiktig och fick ett skavsår på foten som hon tvingades dras med under hela färden.
– Till andra vandringen köpte jag hudvänlig tejp och tejpade runt varje tå. Det var lite omständigt men väl värt, för jag hade inga skavsår när jag kom fram.
Det är också viktigt att hela tiden lyssna på sin kropp och känna efter. Blir det för varmt om fötterna är det bara att stanna, ta av sig skorna och kyla ner fötterna. Bra kängor är ett måste för att inte riskera att vricka foten.
– På vissa ställen kan det vara väldigt stenigt, ibland får du verkligen titta efter för varje steg som du går.
Det är också viktigt att göra vandringen så praktiskt bekväm som möjligt och tänka på att inte bära vare sig för tunga eller skrymmande saker i ryggsäcken. Maten som man köper på vägen måste även tåla värmen.
– Så för mig blev det mycket pulver och pasta, det är ju enkelt. Och vatten måste man ju ha.
Ann har inte levt ett sportigare liv än någon annan, utan helt enkelt alltid varit av åsikten att man inte ska ägna för mycket tid åt att bara sitta still. Hon känner sig därför tacksam över att hennes hälsa är så pass bra att hon kommer kunna göra om den här långa vandringen till sommaren.
– Man måste ut och röra på sig också, både för kroppen och för skallen, avslutar Ann.