Familjen Aspgren, Gnesta, är besvikna på hur de vuxna inne på restaurangen agerade.
– När vuxna ser ett barn som ligger på golvet och har svimmat, och gråtande barn bredvid, visst går man väl fram och frågar hur det är, säger mamma Biggan Aspgren.
Det hela hände under onsdagen. Systrarna Aspgren skulle gå och köpa lunch.
– Det var jag och min kompis Tilda Larsson som skulle gå dit, och så ville Emma följa med. Det var ganska mycket folk där inne. Och när vi kom in sa Emma att det var väldigt varmt.
– Jag hade långärmad munkis på mig, och det var jättevarmt, som en bastu. Så jag gick ut och tog lite luft medan de beställde.
När hon kommer in går de tre tjejerna mot glasen och drickakylen.
– Jag och Tilda står med ryggen emot, och plötsligt ligger Emma på golvet och skakar, säger Matilda.
– Det blev långsamt svart i ögonen, som när man reser sig för snabbt. Men i stället för att det svarta försvann blev allt svart, och sedan kommer jag inte ihåg vad som hände, berättar Emma.
Matilda får panik när hon ser sin lillasyster på golvet, och tårarna rinner.
– Det var så himla läskigt, och jag visste inte vad jag skulle göra. Min kompis Tilda tog initiativet att ringa 112 medan jag försökte ringa mamma och pappa.
Pappa Johan Aspgren är den hon får tag i först, och han tar sig genast till restaurangen.
– Jag kom dit efter 10 minuter, och då har Emma vaknat. Jag sitter och håller hennes hand medan vi väntar på ambulansen, och under tiden kommer det in allt fler människor i restaurangen.
Familjen berättar hur flickorna under tiden de väntade på pappan fick klara situationen helt själva.
– Folk kom fram och sa ursäkta och skulle ta dricka. Vi var helt själva tills pappa och ambulansen kom, ingen hjälpte oss, säger Matilda.
Ambulanspersonalen bedömde att Emma kunde åka hem – svimningen berodde troligtvis på ett plötsligt blodtrycksfall. Men senare kräktes Emma, ett dåligt tecken när man slagit i huvudet, och efter ett besök på akuten kunde man konstatera att hon fått en lätt hjärnskakning av händelsen. Dagen efter mår hon förhållandevis bra.
– Men det gör ont där jag slog i huvudet.
Något som kanske är värre är vetskapen om att ingen kunde rycka ut för att hjälpa till.
– Det var jättejättejobbigt. Jag visste inte om Emma skulle dö, och ingen kom ens fram, säger Matilda.