Det som göms i snö... Soporna har legat orörda i decennier.
– Det här hade jag inte trott! Det var en överraskning.
Ur lövverket, mossan och snön framträder de plötsligt – sopor och avfall ingen människa rört på decennier: En flaska tomatketchup. En rostig säng. Ett kylskåp. Dräneringsrör.
– Aj aj aj!
Glas kraschar i myllan under Anders Hammarströms stövel och han drar till sig fågelhunden.
– Här har ju jakthundarna sprungit många gånger. Jag har aldrig ens sett det här.
"Laxnes masstipp", strax söder om Laxne tätort, är en av tio avfallsdeponier som kommunen inventerade 2002.
Den omfattar 10 000 kubikmeter "mycket varierat" avfall, där föroreningarna tillskrivs "mycket hög" farlighet, men tack vare att gifter inte verkar kunna läcka så långt klassas den bara som "måttligt" riskfylld.
Sex andra gamla tippar fick däremot klassningen "stor risk": Två i centrala Gnesta, två utanför Björnlunda, en i Stjärnhov och "Laxnetippen" strax norr om Laxne. Den senare ligger dessutom "mycket olämpligt inom det inre skyddsområdet för en vattentäkt alldeles intill en pumpstation för grundvatten" och skulle ha fått den högsta riskklassen om det inte var för att Klämmingen anses spä ut gifterna.
Oron hos rapportförfattaren – som egentligen bara skulle inventera fem deponier men under sammanställningen hittade lika många till – tränger igenom texten: I fetstil markerar hon att Stjärnhovstippen, Laxnetippen och Björnlunda masstipp "bör utredas omgående" vad gäller vattenkvalitet och, i två fall, spridning av föroreningar.
Dokumentet avslutas med en uppmaning att kommunen omedelbart också ska leta efter fler gamla soptippar, "innan det är för sent".
Men i stället tycks rapporten snarare ha fallit i glömska än legat till grund för raska insatser för att säkra drickvatten och känsliga biosfärer.
20 år senare, nu i december, framgår av en lägesöversikt från samhällsbyggnadsförvaltningen att det enda som hänt konkret är "påbörjad sluttäckning" av en av deponierna: Den i Stjärnhov.
Soporna i Gnestas delvis illegala, nu nedlagda, soptippar är av mycket varierande slag.
När SN söker HM-arvtagerskan Lottie Tham, som äger Jakobsbergs säteri utanför Björnlunda, får vi svaret att också den stora deponi som hört till det godset åtgärdats privat, och godkänts av Länsstyrelsen.
"Inga processer.../...är mig veterligen igång; det är skälet till att förvaltningen önskar få till stånd ett antal beslut med finansiering", skriver förvaltningschef Anna-Karin Lindblad Wieslander till SN.
Varför tar kommunen upp detta först nu?
"Skälet till att vi lyfter dessa deponi-ärenden nu är så enkelt som att jag inte arbetat så länge i Gnesta kommun och när jag och vi kommer ifatt/får kunskap om problem och utmaningar så lyfter jag det till politiken".
SN ringer upp Gunilla Björkhem, som för länsstyrelsens räkning var med och kvalitetssäkrade rapporten 2002.
– Det fanns mycket allvarliga saker i länet.
"Det finns kanske en önskan att de här gamla objekten ska falla i glömska", säger Gunilla Björkhem, som 2002 kvalitetssäkrade soptippsrapporten för länsstyrelsen.
Skulle man gå vidare efter rapporten på något sätt?
– Oh ja, man skulle gå vidare med de värst drabbade objekten först. Undersökning och därefter söka pengar till sanering.
Var det lagkrav eller helt frivilligt?
– Nej nej, det fanns lagkrav. Många trodde att det här var något slags hobbyverksamhet till att börja med, men det var det definitivt inte.
Hur ser du på att Gnesta kommun inte gått vidare alls med flertalet deponier?
– Det låter inte bra. Det gör det inte. Men ingen kommer undan, man måste åtgärda särskilt om vatten är påverkat, säger Gunilla Björkhem, som i dag är pensionär.