Maria Bauer är kriminalvårdaren som blev beteendevetare som blev föreläsare och författare. Det är tack vare hennes engagemang och arbete med våld mot kvinnor som hon nu utsetts till expert på våld i nära relationer i EWL, European Womens Lobby, en av 35 experter från 30 länder. EWL är en paraplyorganisation för kvinnofrågor inom EU och är rådgivande i Europarådet och i FN:s ekonomiska och sociala råd.
– Det känns fantastiskt såklart.
Maria Bauer började sin bana i äldrevården. Via arbete på Kronobergshäktet blev hon lärare inom kriminalvården, och just konflikthantering blev hennes specialitet.
– Jag tror jag är en människokännare, och jag blir liksom inte rädd. Redan som ung kände jag en stor säkerhet i att jag kunde klara av situationer. I grunden handlar det om att se människor, och att lyssna. Varför agerar de på det här sättet, hur kan jag hjälpa? Det, och att jag har en nästan jobbig tro på människan.
Som egen föreläsare har hon mött tusentals människor i sina utbildningar. Hon har också omskrivits för arbetet med D-Escalator, där man utbildas i att hantera konfliktsituationer genom VR, virtual reality.
I bakgrunden har hon alltid varit engagerad volontärt, bland annat inom Stadsmissionen.
– Det är liksom ett brinnande intresse, en livsgärning. Det finns kanske en tro, en barnatro. Jag är adopterad från ett barnhem i Indien i moder Teresas regi, och det har liksom runnit ner i mig, att det finaste man kan göra är att hjälpa andra.
I sitt arbete har Maria Bauer mött det hon tycker är stora problem med hur vi jobbar med våld i nära relationer i dag, något hon tar med sig när hon nu i oktober åker till Bryssel för första gången.
– Det finns två större saker vi behöver jobba med, som jag ser det. Det ena är att vi bara ser halva planhalvan; när vi pratar om våld mot kvinnor pratar vi mest om kvinnor. Vi pratar om kvinnors beteende, om deras ansvar, hur vi ska gömma och flytta dem för att komma bort, men glömmer prata om män och pojkar, vad som behöver göras där, säger hon, och fortsätter:
– Det andra problemet är att mycket bygger på frivilligverksamhet. Jag menar inte alls att kvinnojourer gör ett dåligt jobb, de är fantastiska, men för att verkligen komma åt det här behöver vi göra som med andra omhändertagande instanser och förstatliga det hela. Vi måste professionalisera och arbeta mot våldet på ett annat sätt. Det finns mycket symbolhandlingar. Det krävs lagstiftande insatser och medel.