Mats Lundahl öppnar ytterdörren till villan i Gnesta. Han visar in oss till köket där en kaffekokare står och puttrar i hörnet. Vid sin sida har han dottern Novali – en liten tjej på knappa metern som nyfiket kikar fram bakom pappas ben. För fem år sedan föddes hon, fyra månader för tidigt, med livet hängandes på en mycket skör tråd.
– Vi åkte in till Södersjukhuset i Stockholm eftersom vattnet plötsligt hade börjat gå hos Novalis mamma. Hon blev sängliggandes i en vecka och fick inte röra sig, berättar Mats.
– Hon flyttades till Karolinska sjukhuset, där vi fick veta att fostervattnet infekterats. Det är farligt för mamman så läkarna tog beslutet att starta förlossningen. Överläkaren informerade oss om läget det kändes i princip som att det var kört för Novali.
Förlossningen sattes i gång och teamet lyssnade hela tiden efter hjärtslag hos Novali. Resultaten var diffusa men sedan hände något.
– Plötsligt ser jag hur blicken förändras hos överläkaren, han tittar på mig och sedan gör han tummen upp, säger Mats.
Novali kommer ut med en vikt på 656 gram. Därefter gick allt väldigt fort.
– Läkarna stoppade ned henne i en plastpåse för att hon skulle behålla värme och fukt, och flyttade snabbt över henne till ett angränsande rum för intubering, förklarar Mats.
Han visar upp ett fotografi på sin nyfödda dotter.
– Hennes hand var så liten att den bara täckte min tumnagel, säger han.
Tiden som följde blev tuff för Novali. Hon placerades i kuvös och kopplades till en respirator, genomgick en hjärtoperation, sondmatades, vilket hela tiden ledde till kräkningar, och genomgick ytterligare en operation för ljumskbrock.
– Något som sitter på näthinnan är alla de tillfällen som jag lagt henne på operationsbritsen och tvingats att lämna henne. Jag minns blicken från henne alla de gångerna. Det var svårt. Det var jobbigt att bara gå därifrån.
På juldagen 2010 fick hon äntligen åka hem, efter att ha vårdats på sjukhus sedan den 13 september.
– Hon gjorde hela tiden små framsteg, ökade i vikt några gram, blev lite längre, kunde göra vissa smårörelser, uppfattade saker runt omkring, och synen blev bättre, berättar Mats.
Sondmatningen byttes med tiden ut mot en knapp på magen, och vid 1,5 års ålder var Novali fri även från det. Idag är hon en glad och välmående femåring, även om den tuffa starten i livet satt sina spår.
– Alla intuberingar har skadat hennes stämband. Nu kan hon prata, det kunde hon inte förut, men hon har fortfarande inget tryck i rösten, säger Mats.
– Annars mår hon bra och vi ser positivt på framtiden.
Kontakten och all hjälp från sjukvården, förklarar Mats, har varit ovärderlig.
– Vi är oerhört tacksamma för den vård vi fått från Södersjukhuset och Karolinska. Utan den hade det inte funnits någon Novali. Personalen där gav oss kraften att orka hela resan, säger han.