Idag kan Jessica förstå varför hon inte visste att hennes morfar hade talat meänkieli som barn. "Det ingår i den tornedalska kulturen, att man tonar ner sig själv. Det är en del i försvenskningsprocessen. Det finns en koppling till ett generellt trauma. Att man inte får tala sitt språk, att folk ser ner på en, bara för den man är."
– Vems flicka är du?
Frågan mötte Jessica Segerberg direkt när hon kom fram till det gamla torpet i Tärendö, i norra Norrbotten.
Efter 195 mil på cykel och med en vägbeskrivning från 1976 hade hon hittat till sin gammelfarmors gamla hem – en plats som hennes sörmländska familj inte trodde fanns kvar.
Men det visade sig att grannflickorna, som nu var tanter, hade köpt stugan för att bevara den. Och nu stod de framför henne och undrade vem i hela friden den här flickan som hade cyklat ända från Nyköping var.
– Jag berättade vem min gammelfarmor var och vem min morfar är. Då kunde de placera mig i släktträdet, säger hon och fortsätter:
– Jag har aldrig tidigare i mitt liv fått den frågan. Här nere har sådant inte varit viktigt, vår bakgrund har varit bortglömd. Men för dem var det nyss min gammelfarmor föddes. Det var som att resa tillbaka i tiden.
Det är en solig försommarmorgon när SN besöker konstnären och fotografen Jessica Segerberg i hennes lilla röda stuga utanför Gnesta.
Det har nu gått nästan tre år sedan Jessica knackade på dörren till torpet i Tärendö för att förstå varifrån hon kommer. Idag är hennes hem fyllt med små ledtrådar till hennes arv.
Relationen mellan Jessica och hennes morfar har djupnat efter hennes resa till Tornedalen. "Han har inte varit i torpet sedan 1976. Nu är han i livets slutskede och har börjat tänka mycket på hur livet hade sett ut om släkten hade stannat där."
På hyllan i vardagsrummet står en liten prydnadssvan som hon har ärvt från släkten. Bredvid står ett inramat foto på Jessicas gammelfarmor Elin, som hon också fått sitt mellannamn från. På nattygsbordet ligger en bok om det koloniala förtrycket av samerna.
Det doftar nybryggt kaffe.
Betydelsen av fika, minst fyra gånger om dagen, är en av många lärdomar hon har tagit med sig från Norrbotten till Gnesta, förklarar hon.
– Nu börjar berättarstunden, säger hon och häller upp dagens första kopp.
Under hela uppväxten i Nyköpingstrakten har hon känt sig rotlös, berättar hon. Men det var först för några år sedan, under ett samtal med sin morfar, som hon började känna att hon måste utforska varför.
Nu jobbar Jessica med ett nytt konstprojekt, där hon intervjuar andra personer som har rötter i Tornedalen.
"Nästan alla jag har intervjuat har vid något tillfälle börjat gråta. Nästan alla blir förvånade över sin egen reaktion. Det är som att någon knackar på en dörr som varit stängd. Det finns så fruktansvärt mycket skam."
– Jag åkte till honom för att prata om rotlösheten. Han kunde relatera helt till de känslor jag hade. Jag tänkte: "Vad sjutton är det som pågår? Kan rotlösheten gå i arv? Vad är det vi flyr ifrån?"
Jessicas morfar berättade om en stuga i Tärendö, som deras släkt själva har timrat och levt i i hundratals år. Hon hade aldrig hört talas om platsen innan. Han visade en bild på stugan och ovanför fotot stod det något på ett, för henne, främmande språk.
– "Ja, det är meänkieli", sa morfar. "Det pratade jag som barn".
Jessica blev paff.
– Jag sa: "Vänta, vad sa du nu? Det finns en plats så långt upp i Sverige som man kan komma, som jag aldrig hört talas om. Sen säger du att du har pratat ett annat språk. Hur kan inte jag ha vetat det"?
Jessicas resa till Tornedalen handlade både om att förstå sitt eget ursprung och att hedra sin gammelfarmor Elin. "Min gammelfarmor skulle ha fyllt 100 det året. Hon dog 2017 och ville inte ha någon begravning. En del av den ouppklarade grejen var att jag ville skapa ett band mellan Nyköping, där hon dog, och Tärendö, där hon föddes."
Efter samtalet med morfar kände Jessica att något var ouppklarat.
– Jag började sakna en by jag aldrig hade sett. Jag kände att jag måste åka dit. Jag måste förstå något, med kroppen, säger hon.
Tre månader senare hoppade hon på cykeln med sikte mot Tornedalen. På vägen dit fotade hon mycket och pratade med människor om hem och rötter – vilket resulterade i en utställning på Sörmlands museum.
Väl framme i Tärendö fick hon bo i sin gammelfarmors barndomshem – och fikade i två veckor.
– Jag åkte på fikaturnéer hos olika tanter. Och pratade. De samtalen har varit läkande för mig.
Känner du dig mindre rotlös nu?
– Jag känner att det finns något stadigare i mig. Nu vet jag att någon del av mig tillhör Tornedalen.