Det var i november som Sixten flyttade in pÄ Liljedalshemmet i Gnesta. Redan frÄn början var han orolig över om han skulle fÄ den hjÀlp han önskade. Kommunen lovade det, men klargjorde ocksÄ att bemanningen var lÀgre pÄ Liljedalshemmet Àn pÄ sjukhuset dÀr pappan vÄrdats innan för sin sjukdom.
â Larmet var en huvudfrĂ„ga för oss med trygghet och allt vad det innebĂ€r. Vi fick inget tydligt svar sĂ„ jag Ă„kte sjĂ€lv ner och kollade pĂ„ lokalerna och rummet och fick veta av enhetschefen att det fanns ett egeninstallerat rörelselarm. Det kĂ€ndes bra och vi skakade hand pĂ„ det, sĂ€ger sonen Erik.
Redan efter en vecka pÄtalade Erik en del brister i vÄrden. Det ska ha viftats bort av enhetschefen. Efter det började Erik att dokumentera sin pappas vardag. Det Àr en dyster dokumentation som bland annat vittnar om utebliven hjÀlp efter larmning och hur andra boende tar sig in i rum dÀr de inte ska vara.
Tre dagar efter julafton svimmar Sixten nÀr han Äterigen inte fÄr tillrÀckligt snabb hjÀlp att göra ett toalettbesök och han pÄ eget bevÄg försöker ta sig upp ur sÀngen. NÄgra plastdunkar dÀmpar dock hans fall. Sixten fÄr ytliga skÀrsÄr, men hans galldrÀnage lossnar och han fÄr Äka till Eskilstuna lasarett för att man ska kunna operera tillbaka drÀnaget. NÀr Sixten Àr tillbaka frÄn sjukhuset efter operationen pratar Erik igen med enhetschefen som enligt Erik sa att "sÄ hÀr ser det ut pÄ alla sjukhem och sjukhus. Ingenstans kommer man direkt nÀr nÄgon larmar".
â Man hörsammar inte larmet eftersom det piper hela tiden oavsett om nĂ„gon larmat eller ej. Det Ă€r en konstant kĂ€nsla av otrygghet. Det minsta man kan begĂ€ra Ă€r att larmet fungerar. Min pappa kommer aldrig tillfriskna frĂ„n sin cancer, jag har nog med det, sĂ€ger Erik.
Den nionde januari trÀffade Sixten en sjuksköterska som uppmanar pappan att blÄsa i en visselpipa om trygghetslarmet inte fungerar. Under SN:s samtal med Erik berÀttar ocksÄ Sixten att en annan boende sjÀlv har installerat ett larm i sitt rum som gÄr ut i korridoren.
â Det hĂ€r Ă€r en sĂ„dan smĂ„sak, men dessutom Ă€r det vi som ska behöva gĂ„ och köpa en visselpipa. Jag frĂ„gade ledningen om hur lĂ€nge det har varit sĂ„ hĂ€r och man svarar tvĂ„-tre Ă„r. Jag har pratat med andra inom kommunen och jag skickas bara runt. Ingen tar nĂ„got ansvar. DĂ„ finns det bara en sak kvar, och det Ă€r att göra en sĂ„dan hĂ€r anmĂ€lan.
SocialnÀmndens ordförande Birgitta Brus (S) hade pÄ fredagseftermiddagen inte lÀst anmÀlan men svarar pÄ frÄgan om det Àr okej att de boende pÄ kommunens sÀrskilda boenden ska behöva anvÀnda en visselpipa för att göra sig hörda.
â Nej, ett rakt nej. Att det skulle vara sĂ„hĂ€r dĂ„ligt i dag Ă€r inget jag hört nĂ„got om.
Enhetschefen för Liljedalshemmet har avböjt att kommentera anmÀlan eftersom han Ànnu inte lÀst den.
Eriks pappa har nu blivit flyttad till ett annat boende.