Enligt Johan Lexell, vd för Klövsta energi och gruppledare för Miljöpartiet, är Gnesta världsunikt när det kommer till självförsörjningsgraden.
Det är tidig förmiddag och Johan Lexell bjuder på snabbkaffe i Klövsta energis lokaler i centrala Gnesta. Jetlaggen från förra veckans resa till Kina har precis börjat lägga sig, berättar han. Där besökte han jätteföretaget Huaweis "Global installer summit", för att föreläsa för en internationell publik om Gnestas energiframgångar.
– Alla satt som fågelholkar, säger han.
Vad är det då som gör Gnesta så fascinerande för energivärlden?
Omställningen skedde inte över en natt, säger Johan Lexell och berättar att det för 15 år sedan bara fanns två hus med solceller i Gnesta. Ett av dem var hans eget.
– Jag och frugan hade varit i Afrika i något år och flyttade hem och byggde hus. Det var självklart att vi skulle ha solceller. Vi hade jobbat på utsatta platser där solceller har gjort allt billigare, bättre och mer praktiskt, säger han.
Det tog ett år tills de fick godkänt från kommunen.
– Det stod i detaljplanen att taken skulle vara orangea, det tog ett helt år tills de ändrade så att man kunde ha något svart på ett orange tak, säger Johan Lexell och fortsätter:
– Jag pratade med någon från Ecuador och det är samma där. Han gav mig en stor kram. Han sa att: "Snart kommer Ecuador bli som Gnesta". Det handlar om att ta ett steg i taget. En solcell, ett batteri, ett hus och en gata i taget.
En man i arbetskläder kommer in i fikarummet och frågar hur läget är. Det är Johan Lexells granne och farfar, Lelle. Han sätter sig och snackar ett tag.
Det har gått 13 år sedan Klövsta energi startades och nu har företaget "runt 20 anställda, men om alla kommer till jobbet varje dag räcker inte bilarna till". Man kan ha en mer avslappnad inställning till arbetet när man inte hela tiden "jagar det sista öret", menar Johan Lexell. Dessutom finns det gott om tid.
– Jag kommer dö innanför rondellerna. Om det här inte blir gjort idag så blir det imorgon eller övermorgon. Då kan man ha lite is i magen och behöver inte jaga på alla bollar.
Enligt Johan Lexell har Gnesta nått en självförsörjningsgrad på 20 procent. Han visar på kartan hur en stor del av tätorten är klädd i solceller. Alla hushåll som har solceller har dessutom batterier för energilagring, förklarar han.
Just att ta det långsamt har varit en av framgångsfaktorerna, menar Johan Lexell. Gnesta har dessutom rätt förutsättningar för den här typen av omställning.
– Det funkar för att Gnesta är tillräckligt litet och det är många som har egna hus här. Vi vill bo här så vi har koncentrerat all vår arbetskraft här. Det är det alla i världen tycker är så fantastiskt. "We go deep, not wide." Man stannar kvar och gör det från grunden, istället för att bara sälja en produkt och sedan dra, säger han.
Även det osäkra världsläget har bidragit till omställningen. I samband med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina exploderade efterfrågan på solceller.
– Det blev en masspsykos. Folk ringde till mig och grät: "Hur ska jag klara vintern?" Det ringde en ny kund en gång i minuten. Jag har fortfarande tusen olästa mejl och man kan inte ens sms:a mig längre för jag har så många sms som ligger på hög. Det var en stress. Jag bor ju här och vill hjälpa andra som bor här, säger Johan Lexell.
Du kallar Gnesta för Sveriges energilagertätaste plats. Hur vet du att det är det?
– Huawei säger det. De vet såklart inte säkert, men allt började när batterier kom och de insåg att sex procent av alla batterier som skeppades till Europa hamnade i Gnesta. Att ett såhär litet samhälle blir bäst i världen är för att man agerar tidigt och får en hög densitet. Andra kommuner sätter upp solcellsparker. Vi har inga sådana. Det vi har flest av är flest procentuellt sett anslutna små anläggningar.
Johan Lexell jobbar nästan ingenting, säger han. "Jag har varit hemma och pussat på min fru idag för jag glömde min macka. Jag fuskar in livet i jobbet. Det är lätt när man bor där man jobbar."
Tjänar du mycket?
– Ja, det gör jag väl. Jag är nog jätterik. Jag har inte jättemycket pengar på banken men om jag skulle sälja det här skulle jag nog få flera miljoner.
Johan Lexell menar dock att pengar inte är en drivkraft, han mäter inte framgång i "cash". Det som driver honom är istället klimatfrågan.
– Jag var i skogen när jag var liten. Och har sett hur allting har ändrats. Det är en sorg som måste omvandlas till drivkraft. Jag har tre barn, säger han och torkar bort en tår.
– Jag blir fan rörd. Men man måste göra någonting. Vad är alternativet?
Lina Bertling Tjernberg, professor i elkraftnät vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, anser att värdet av lokal elproduktion i kombination med energilager är väldigt stort – särskilt när det kommer till säkerhet och robusthet.
Lina Bertling Tjernberg är i professor i elkraftnät vid Kungliga tekniska högskolan och sitter även i juryn för Svensk solenergis initiativ Solenergipriset. Hon anser att man bör vara försiktigt med att uttala sig kring att något är ”världsunikt”.
– Jag skulle dra mig för att säga det. Det gör jag i princip aldrig. Jag var till exempel i Budapest i går och där fick jag lära mig att de har gjort jättestora satsningar på solkraft i Ungern, som jag inte hade någon aning om.
Men huruvida kommunens energiomställning är världsunik eller inte är inte heller det viktigaste, menar Lina Bertling Tjernberg.
– Det viktiga är att man gör det. Det är en jättebra satsning och de ska ha en stjärna, säger hon och fortsätter:
– Att göra en sådan här satsning har mycket större värde än om man tjänar pengar just nu. Det har ett värde för säkerhet och även för robusthet. Om det sker något slags avbrott har du elen där om du har lokal elproduktion. Därför är värdet av lokal elproduktion i kombination med energilager väldigt stort.