SN har tidigare berättat om att anhöriga till äldre Gnestabor tycker det är svårt att få en plats på ett särskilt boende. I Sverige har äldreomsorgen i årtionden följt det som kallas kvarboendeprincipen. Fram till 1950- 1960-talet fanns det ingen egentlig äldreomsorg, så som vi ser på den i dag. I folkmun sa man att man flyttade in på "hemmet" som mer liknade en institution. Mats Thorslund är forskare vid Aging research center vid Karolinska institutet i Solna och forskningsledare vid Stockholms Äldrecentrum. Han vet mer om när äldreomsorgen förändrades.
– Av flera skäl insåg man att det vore bra om folk kunde få bo kvar hemma även om de ibland var i lite dåligt skick. De kunde få hemsjukvård och inte tvingas till att flytta bara för att man blir gammal. Det sammanföll sig lägligt med att det är dyrt att driva boenden med personal dygnet runt. Folk som önskade att bo kvar hemma kunde få göra det samtidigt som man sparade pengar åt samhället.
Sveriges seniorer skulle äntligen få välja. Men tankesättet har lett till att man i hela landet dragit ner på antalet platser på särskilda boenden, berättar Mats Thorslund. Detta trots att andelen äldre stadigt har ökat.
– Då finns det inte plats för dem som vill och behöver. Därför kan man nu säga att det i praktiken inte finns någon valfrihet att bo kvar. Det är ett måste.
Mats Thorslund säger att det är väldigt ovanligt att en äldre person som känner sig ensam får en plats på ett gruppboende. Bilden av att få flytta till den sociala gemenskapen på ålderns höst är gammal och stämmer inte alls överens med verkligheten menar han.
– Den typiska personen som får ett särskilt boende är dement och bor ensam utan en anhörig som kan hjälpa till i det dagliga livet.
Samtidigt som dessa personer ska prioriteras och ekonomin är för begränsad för att kunna ge en plats åt alla som önskar tycker Mats Thorslund att pendeln nu svängt för långt åt andra hållet. Det finns för få platser på särskilda boenden sett till hur många äldre det finns i Sverige. Han menar också att Sveriges kommuner är allt för dåliga på att diskutera sin äldreomsorg.
– Man kan inte vänta på Socialdepartementet eller Socialstyrelsen utan det här är en kommunal fråga. Hur vill vi ha det i vår kommun? Politikerna måste inte följa kvarboendeprincipen. Jag vet ingen kommun som för de här frågorna på allvar.
Enligt Mats Thorslund finns heller inget bra system för var äldre som mestadels klarar sig själva men som behöver en flytt för mer sociala kontakter ska bo.
– De som lider av ensamhet har vi inget bra system för. Jag tycker inte att trygghetsboendena har fått tillräckligt bra fotfäste. Man måste prioritera dem med demens men det måste finnas något ytterligare val för de ensamma.