Tidningen har tidigare berättat om Ted Modén och hur han kämpat mot cancer. Redan innan pandemin var han väldigt begränsad, men under det senaste året har han behövt isolera sig.
Cancerbeskedet kom som en blixt från klar himmel i augusti för 5,5 år sedan när mjälten brast strax innan ett motionslopp. Tumörcancersjukdomen mantelcellslymfom blev diagnosen.
– På sjukhuset upptäckte man att min mjälte var full med cancer. Jag hade aldrig varit sjuk innan och var i mitt livs toppform.
Efter den där augustidagen följde sex omgångar med cellgifter och en transplantation med egna stamceller. Men bakslaget kom kort därefter. Vid en rutinkontroll på hösten upptäckte läkarna att cancern var tillbaka. Utan behandling befarade läkarna att han skulle vara borta inom 3-4 månader. Under våren 2017 transplanterades därför Ted och fick stamceller från sin bror. Sedan dess har cancercellerna hållit sig borta men kroppen har reagerat på de nya cellerna.
– Det gör att jag känner mig sjuk. Det är som att ha influensa hela tiden.
När pandemin blev ett faktum blev vardagen ännu svårare.
– I vanliga fall tar jag inte i en kundkorg eller öppnar dörrarna till en kyldisk, helst tar jag inte heller på knappdosan när man ska betala.
Under fyra månader i våras när dödsfallen ökade tvingades han ta beslutet att låta barnen bo hos sin mamma.
– Jag gick hem från jobbet när smittan nådde Italien. Nu går jag runt på ett minfält och vet inte vad som ska hända.
Ted har varken handlat, umgåtts med andra än sin mamma, pappa och flickvän. Men i somras kunde barnen komma tillbaka.
– Det var helt fantastiskt.
I november tog han och barnens mamma dock beslutet att de skulle flytta tillbaka till henne igen i takt med att smittspridningen ökade.
– Det gick två veckor sedan kände jag mig deprimerad och tog hit barnen igen. Jag ställs inför frågan om jag ska isolera mig helt och försöka härda ut så jag kan leva med barnen sen, eller om jag leva med dem nu när jag har chansen. Jag kanske ändå blir smittad.
Trots att vardagen gör att Ted hela tiden ställs inför stora utmaningar tillhör han riskgrupp tre.
– Jag har sänkt förväntningarna och jag får hålla mig inom ramen för vad som är möjligt. Jag kan inte sitta och vara avundssjuk på andra som åker skidor, går på bio eller äter på restaurang. Då skulle jag leva i besvikelse. Jag är lycklig för varje dag med barnen.