Försiktigt tar sig Barbro mellan maskinerna på Hälsomagasinet. I dag använder hon kryckor för att kunna hålla balansen.
– Jag lutar mig lite för mycket framåt, klagar hon.
Det var för två år sedan Barbro började träna på ett gym som inte var kopplad till landstinget. Men även om hon inte var van vid miljön så hade hon inga problem att smälta in.
– Om man vill kan man träna utan att prata med någon, men vill man ha kontakt finns det alltid någon att slänga några ord med, säger hon.
Barbro hör till den gruppen av människor som alltid har tränat. Hon berättar om badminton- och tennispass, om skidåkning både på längden och utför och så ridning. Det var under en ritt ute som livet förändrades helt.
– Allt blev bara svart och jag föll av hästen. Jag landade på huvudet och sedan minns jag ingenting förrän jag vaknade på Karolinska två och en halv vecka senare.
För att göra en lång historia kort fick Barbro lära sig alla grunderna igen. Allt från att kunna prata till att lära sig gå.
– Det är få förunnat att gå från spädbarnsålder och växa upp två gånger, säger hon med ett skratt.
Efter ett år stod hon på benen igen och kunde ta sig fram själv. Något som läkarna inte trott varit möjligt när hon kom in som ett paket.
Då kom nästa hinder – ett benbrott.
Även det på Gotland. Och i somras ramlade hon av en buss på samma ö.
Du kanske skulle undvika Visby?
– Det går inte, säger hon skrattande. Min ena dotter bor där.
Blåslagen höll hon sig hemma i en vecka innan hon vågade sig till gymmet igen.
Barbro följer ett välplanerat program där hon tränar hela kroppen. Först sitter hon på cykeln i tio minuter och bara det är en prestation eftersom balansen inte är den bästa. Det beror till stora delar på den hjärnskada hon ådrog sig för 20 år sedan.
– Och så börjar man bli gammal. Det får man inte glömma. Kroppen blir sliten. Men jag tränar för att underhålla det jag en gång arbetade upp. Det blir minus så fort jag låter bli.
Sedan går Barbro över till maskinerna. Hon kör lite ryggövningar, lite ben och så några övningar med två kilos hantlar, som hon lärt sig under den långa rehabtiden.
– Och för ett tag sedan fick Sonja mig att testa maskinerna där inne, säger hon och pekar mot rummet med cirkelträningsmaskiner.
Slutligen brukar hon ställa sig på balansbollen, som är halv.
– Det är som att trampa runt på en mosse, säger Barbro.
Förutom gymträningen försöker Barbro ta en promenad varje dag på två till tre kilometer för att hålla igång kroppen.
Problemet för Barbro är att allt går långsammare ju tröttare hon blir. Hjärnan hinner inte riktigt med att tala om vad kroppen ska göra.
Men värre vore det om hon inte tränade.
– Då blir jag än mer stel och stapplig. Du skulle ha sett vilka problem jag hade att ta mig till gymmet i dag.
Barbro berättar ivrigt att benen aldrig fungerar så bra som en halvtimme efter träningen.
– Kroppen känns så mycket bättre än innan passet. Och så blir man ju så glad av träningen, säger Barbro och riktigt strålar.
– Och om man är glad så smittar det av sig på andra saker också. Men tycker allt är roligare.