Gästande Trosa Edanö tog ledningen i matchen men efter fyra heta Onyxminuter i inledningen av mittenperioden stod det plötsligt 3–1 till Onyx.
Ulrika storspelade i målet.
— Det var min bästa match någonsin, pustar hon efter slutsignalen.
Det var tre–fyra månader sedan hon sist stod i målet. Ulrika tog en liten timeout för att hitta tillbaka till innebandyn.
Och hon fick mycket att göra när Trosa Edanö pressade på.
— Jag skulle ha tagit långskottet från Pernilla Lövgren, men jag såg inte bollen alls, säger hon.
Pernillas skott från egen planhalva gav Trosa Edanö 3–2-reducering i början av den tredje perioden.
— Pernilla är bra och det var kul att hon fick ta en poäng också, fortsätter Ulrika som fortfarande kanske har benen i två läger.
Trosa jobbade sig sakta men säkert i kapp och kvitterade till 4–4 med en man mer på planen. Det var Charlotta Ekstrand som satte dit den bollen.
Ni fick spela med en man mer i tio minuter – fem minuter i tredje perioden och hela förlängningen – men gjorde inga mål då. Varför?
— Jag vet inte. Vi vågade kanske inte ta det där sista steget. Vi har tränat mycket på powerplay och då har det sett bra ut, säger Lotta.
Ett stolpskott var det närmaste de kom en trepoängare.
— Vad som saknades? Jävlar anamma i 60 minuter. Det är vad som krävs, säger Lotta.
Inga skador efter matchen? Det var ganska tufft ute på planen.
— Vi visste att det skulle bli det, men konstigt nog är det ingen som blev skadad. Vi flög ju lite hit och dit.
I Onyx sitter Ulrika kvar på sargkanten medan resten av gänget börjat riva sargen.
— Jag är fortfarande uppskakad, säger hon brett leende.
Hur långt kan ni gå nu?
— Hur långt som helst efter den här matchen, säger hon.