Livet är fortfarande ett äventyr för Owe Wiktorin

Han minns mycket väl sista gången han manövrerade ett stridsflygplan. Det var en SK-60, som han flög ett par år efter pensioneringen. Annars är det vanligtvis slut på flygandet när man går i pension, och de flesta slutar styra stridsflygplan långt tidigare än så, eftersom det är så krävande både fysiskt och psykiskt.

Under hela sin militära karriär, från officer och divisionschef i flygvapnet till planeringschef i försvarsstaben, försvarsstabschef och slutligen överbefälhavare, så har Owe Wiktorin alltid sett till att han har fått flyga. Även som ÖB kunde han veckla ihop sina dryga 190 centimeter i cockpit för att manövrera det kraftpaket som ett stridsflygplan är.

Älskat att flyga

Kraften är ett skäl till hans fascination för stridspilotyrket. Ett annat är de paradoxala kraven på att vara både självständig individualist och pålitlig samarbetspartner i förbandet. Kamratskapet inom flygvapnet är unikt.

– Efter att ha flugit som general och ÖB så kan jag också konstatera att du inte bedöms eller värderas efter vilken gradbeteckning du har på axlarna i flygsammanhang, utan efter din kompetens och förmåga i luften. Det hör ihop med kamratskapet.

Arbetsgemenskap och kompetens blev stöttepelare även under hans tid som ÖB. Det var sex år som präglades av utmaningar. Vid hans tillträde blev försvarsmakten en myndighet, vilket innebar att över hundra små myndigheter, var och en med sina egna stolta traditioner, skulle ingå i en kropp, med ÖB som överhuvud.

– Det som slår mig mest när jag tänker tillbaka, är att hade jag inte haft den samlingen människor omkring mig som jag hade förmånen att ha, så hade det varit en omöjlig uppgift.

EU:s vankelmod

Men samtidigt skedde också en dramatisk säkerhetspolitisk utveckling, med kalla krigets slut och nya konflikter som blossade upp i Bosnien och Kosovo, dit Sverige skickade förband. Dessutom hade ÖB att verkställa 1992 års försvarsbeslut, som innebar en avveckling av runt 25 procent av försvaret.

– Det jag upplevde som jobbigast vid sidan av själva nerdragningarna var att försvaret saknade politiskt stöd. Det fanns som jag ser det inget parti i riksdagen som egentligen hade något engagemang i försvarspolitiken, eller någon uppfattning om vart den svenska säkerhetspolitiken skulle ta vägen efter det kalla krigets utgång, säger han.

Han såg och kritiserade samma vankelmod hos EU, som inte förmådde agera i Bosnien och Kosovo.

– Det upplevde jag som genant och pinsamt för Europa. Jag ställde frågan åtskilliga gånger: hur länge kommer USA att vara beredda att sända sina söner och döttrar till Europa för att försvara de kriser och de katastrofer som vi själva orsakar? Och hur länge är amerikanska skattebetalare beredda att stå för notan i de här sammanhangen när vi inte själva är beredda att ta tag i det?

Pensionär på riktigt

Han lämnade posten 2000 och gick vidare till nya uppdrag. ÖB-rollen skänker en viss glans, och han har fått ett stort internationellt kontaktnät. Han arbetade mycket mot större industriföretag både i Sverige och utomlands, och var under en period engagerad ordförande för Svenska Jägareförbundet. Men med åren har han också blivit allt bättre på att koppla av och vara ledig, och för två–tre år sedan släppte han yrkeslivet helt.

– Jag tycker att det finns ett bäst före-datum i arbetslivet. Det där med att bli amerikansk president vid 78–79 års ålder, det verkar något märkligt för mig.

Owe Wiktorin har ingen brist på saker att göra, och han förvånas nästan över hur varje ny dag bjuder på nya kunskaper och möjligheter. Han umgås gärna med barnbarnen som börjar bli stora nu. Och han och frun Cajs har fortfarande förmågan att göra dagen till ett äventyr. Att resa är ett stort intresse, helst med bil ut i Europa. Då bestämmer de rutten kort i förväg och tar in på hotell längs vägen. Gärna någonstans där man kan äta gott också. Ett trevligt ressätt för den som inte plågas av kontrollbehov.

– Man måste vara någorlunda flexibel och ta möjligheterna när de kommer. Och acceptera svårigheterna om sådana dyker upp.