Plötsligt blev en vanlig tur till matbutiken en prövning.
36-Äriga Paulina Palm, som har en medfödd hörselskada pÄ bÄda öronen, behövde frÄn en dag till en annan lÀra sig att navigera i en vÀrld dÀr allt handlar om att hÄlla avstÄnd.
AvstÄnd till kassapersonalen, dÀr tjocka plexiglas stoppar ljud och försvÄrar kontakten. AvstÄnd till vÄrdpersonal, vars ord försvinner bakom munskydd och visir. Men framför allt avstÄnd till andra mÀnniskor.
Det som tidigare suttit i ryggmĂ€rgen â att ta tvĂ„ steg fram och luta sig nĂ€rmre för att höra â blev förbjudet. Gör hon det Ă€ndĂ„ av ren vana sĂ„ backar den andra personen.
ââMöter jag nĂ„gon bekant sĂ„ mĂ„ste jag hĂ„lla tvĂ„ meters avstĂ„nd, samtidigt som det kan vara mycket ljud runt omkring. DĂ„ Ă€r det lĂ€ttare att sĂ€ga "jag ringer dig senare i stĂ€llet" och gĂ„ dĂ€rifrĂ„n, sĂ€ger Paulina Palm.
"Saknar nÀrheten"
70-Äriga Eva Lund saknar sina barn och barnbarn. Hon Àr pensionerad sedan nÀstan tio Är tillbaka pÄ grund av hörselskadan, och har under pandemin fÄtt uppleva hur umgÀngeskretsen blivit allt snÀvare.
"Vi trÀffas dÄ och dÄ, bÄde pÄ riktigt och pÄ sociala medier, men jag saknar nÀrheten", skriver hon till TT.
Hon har svÄrt att höra i telefon men berÀttar skriftligen om hur barnbarnens ljusa smÄ röster Àr extra svÄra att höra pÄ coronasÀkert avstÄnd.
Eva Lund saknar förtroligheten i att sitta nÀra nÄgon, dricka en kopp kaffe och snickesnacka. Att prata om obetydliga smÄsaker Àr visst inte sÄ obetydligt ÀndÄ, har hon insett nu.
Ăven nĂ€r hela familjen Ă€r samlad kĂ€nner hon sig utanför, försöker frustrerad hĂ€nga med och vara delaktig i samtalet.
"Jag vrider pÄ huvudet som en galning för att kunna munavlÀsa den som pratar för tillfÀllet, men mest blir det bara fragment", skriver hon.
StÀndigt pÄ helspÀnn
Paulina Palm beskriver det som att distansen som alla mÄste hÄlla under pandemin blir Ànnu lÀngre för den som Àr hörselskadad.
De fÄ gÄnger hon trÀffar vÀnner ses de ofta utomhus, dÀr ett stÀndigt brus av vind eller bilar som svischar förbi stör. Dessutom sitter de lÄngt ifrÄn varandra, folk höjer rösterna för att höras och pratar i mun pÄ varandra.
ââMan vill inte gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng sĂ€ga "kan vi ta prata en och en" eller "nu kom det en bil, kan vi ta om det dĂ€r". SĂ„ i stĂ€llet missar man halva samtalet, och nĂ€r det har glidit över i ett nytt Ă€mne sĂ„ har man ingen aning om vad det handlar om lĂ€ngre.
Att stÀndigt vara pÄ helspÀnn och anstrÀnga sig för att hÀnga med Àr utmattande. Hörapparater kan inte sortera ljud pÄ samma sÀtt som en normalhörande gör automatiskt, utan allt gÄr rakt in. Efter att ha vistats i en bullrig miljö eller trÀffat mÄnga mÀnniskor hamnar Paulina Palm inte sÀllan raklÄng pÄ soffan, helt slut.
ââJag Ă€r en vĂ€ldigt social person som tycker om att trĂ€ffa och prata med mĂ€nniskor i vanliga fall, det bĂ€sta som finns Ă€r att stöta pĂ„ nĂ„gon pĂ„ stan och spontant ta en fika. SĂ„ det pĂ„verkar mig jĂ€ttemycket, sĂ€ger hon.
Samtidigt finns det positiva aspekter. Under pandemin har Paulina Palm arbetat hemifrÄn, nÄgot som underlÀttat mycket.
ââNĂ€r ett videomöte Ă€r bra uppstyrt med en talordning sĂ„ funkar det mycket bĂ€ttre Ă€n ett fysiskt möte. Det Ă€r ingen som tisslar och tasslar eller smĂ„ljud som stör.
TrÀffar odlingsvÀnner
Eva Lund tacklar ensamheten genom att arbeta med en odling i Malmö dÀr hon bor. Tillsammans med tvÄ odlingsvÀnner har hon fikat tvÄ gÄnger i veckan hela vÄren och sommaren.
"Det har varit min livlina", skriver hon.
BÄde Eva Lund och Paulina Palm menar att det krÀvs större kunskap om hörselskador, sÄvÀl hos allmÀnheten som hos myndigheter.
"Det Àr vÀldigt olika hur man blir bemött, vissa personer förstÄr intuitivt hur de ska anpassa sig, medan andra talar till mig som om jag var dum i huvudet. Det gör ju ingen nytta att bara ropa högre, som vissa tror", skriver Eva Lund.