— Det är ett bra sätt att kombinera skola och hockey. Man får en bra utbildning samtidigt som man kan fortsätta spela på en hög nivå, säger Jimmie Kotilianen.
Men det var inte riktigt av den anledningen Jimmie stack till USA i våras. Mer för att han ville hitta sitt spel igen.
Redan som fyraåring hängde Jimmie vid Ramdalens IP, två år senare började han med bandy. Hans pappa, som hade ett förflutet som hockeyspelare, ville att han skulle hålla på så länge som möjligt med den sporten för att bli en bättre skridskoåkare.
Och Jimmie ger sin pappa rätt i dag.
— Skridskoåkningen på stora ytor gjorde att jag hade det mer naturlig i mig än många andra, säger han.
Ändå är det på små isar han tillbringar tiden i dag.
Närmare bestämt i Wenatchee, i nordvästra hörnet av USA. Jimmie kom dit genom spel i Nyköpings Hockey, Vita Hästen, Huddinge och Botkyrka. Det var i Huddinge han förövrigt skolades om till back – och vantrivdes.
— Mitt spel blev lidande. Jag kom inte upp i den kvalitet jag ville, vilket var frustrerande. Då bytte jag klubb, jag ville spela som forward igen.
Det blev Botkyrka i några matcher innan han tog chansen att flytta till USA.
Han valde WSHL (Western States Hockey League) och Cheyenne Stampede
— Ligan kan jämföras med J20 elit kvalitetsmässigt, säger Jimmie som gjorde 16 matcher för laget och noterades för fem mål och sju assist.
På läktarna satt mellan 1 000–2 000 åskådare varje match och spelarna behandlades som proffs.
— Vi hade egen radioshow och det skrevs om oss i tidningarna. Inget som man är van vid från Sverige där det på sin höjd kommer runt 200 på matcherna.
Glädjen på isen kom tillbaka också och i somras provspelade han för NAHL (North American Hockey League).
— En blandning av den absoluta toppen av superelit eller övre skiktet av division 1 i Sverige, säger han.
Av 150 inbjudna spelare lyckades han ta en plats i Wenatchee Wilds 25-mannatrupp. Då ska man veta att laget bara får ha fyra importer och till dem räknas även kanadensarna.
— Även om truppen är satt och papper påskrivet och man har fått sitt tröjor nummer så är man inte säker eftersom det trejdas spelare mellan lagen hela tiden, säger Jimmie. Min nackdel är ju import regeln så man vet aldrig om man tillhör ett annat lag i NAHL eller till och med hamnar i en annan liga nästa vecka. Vad som än sker så är jag stolt över att ha kommit så här långt. Konkurrensen är hård och det finns många bra hockey spelare i USA som krigar om platserna. Flest importer kommer från Canada.
Wenatchee Wild är ett lag som nästan varje år krigar om att vinna ligan och de har samma målsättning även den här säsongen. Men säsongen har inte börjat så bra. Fem vinster och lika många förluster.
— Vår huvudtränare är den mest framgångsrika i amerikansk juniorhockey. Han har varit med och vunnit flest matcher genom tiderna, berättar Jimmie.
Motståndarlagen finns utspridda mellan Alaska och Texas och vid bortaresorna passar laget därför på att möta samma lag två–tre gånger.
— Sedan reser vi antingen vidare för att spela fler matcher eller tillbaka hem för ett par dagars träning innan nästa matchperiod. Det är både roligt men väldigt krävande på samma gång. För att orka med 60–70 matcher på en säsong är bra kost och mycket vila A och O, annars blir man snabbt utbränd.
Hockeyn därborta är också lite annorlunda.
— Det är mycket mer fysiskt. Man fullföljer sina tacklingar, om inte är man snart härifrån, säger Jimmie. Dessutom är det mer kontringsspel och spelvändningar vilket gör att det är mycket mer konditionskrävande.
Och det finns alltid en annan kille som vill ha just din plats.
Alla spelarna bor i så kallade Billet families, värdfamiljer. Det är de som ska skapa tryggheten vid sidan av isen och ser till att spelarna sköter sig.
— För mig som svensk är det inspirerande. Man får bra kännedom kring den amerikanska kulturen och en inblick i hur det funkar i familjelivet här över, säger Jimmie.
Skulle du rekommendera det här livet till andra hockeyspelare?
— Ta chansen! Det är en häftig upplevelse och ett äventyr. Dessutom skapar man ett nätverk som kan vara viktigt i framtiden och tränarna vill verkligen utveckla dig. Deras största merit är att ta dig till nästa nivå. Du lever helt enkelt i en bubbla av hockey och kan fokusera på den fullt ut.