"I Sverige har vi en lag som säger att...". Så hade han sagt, personen som förklarade en sak för en Nyköpingskvinna.

Hon berättar det för mig med ett helt annat syfte än att uppmärksamma rasismen. I hennes intresse låg att lägga fokus på sakfrågan, som handlade om något helt annat, men hos mig stannade kommentaren kvar.

Det var förmodligen inte alls medvetet och personen ifråga är säkert allt annat än rasist. Men ändå. Det är så lätt att säga en sådan sak och låta den gå obemärkt förbi, antingen för att ingen säger ifrån eller för att ingen faktiskt tänker på det. Och varje gång någon fäller en sådan kommentar, växer avståndet mellan oss människor och vi håller fast vid att det finns ett "vi" och ett "dem".

Ibland är det lätt att vara antirasist. Som när näthatarna attackerade Jimmy Durmaz efter Sveriges VM-förlust mot Tyskland och rasismen var stark och påtaglig. Då stod många emot och sa ifrån. Det var ju så uppenbart inte okej och fel.

Men en vanlig dag mitt i juli, under stekande sol på en badstrand eller i ett småprat på stan, är vardagsrasism, smygrasism och misstagsrasism svårare att både höra och uppmärksamma. Ni vet, när den uttalas i det lilla och när den kanske inte ens är ont menad.

Då är det svårare att säga "hallå, stopp" och "du sa precis något som kan spä på klyftorna".

Men ändå, vi måste försöka – tillsammans.