Det spöregnade den där söndagsmorgonen den 17 juni 2012 och Karolina, eller Karro som kollegorna kallade henne, hade redan bytt om till arbetskläder och regnställ när Maria något försenad kom till jobbet strax efter halv nio. De hann byta några ord innan Karro gick i väg. Hon skulle till vargarna för den vanliga morgonkollen och sedan skulle de mötas igen uppe i zooskolan där Maria skulle byta av Karro.
Båda jobbade med Farkasflocken som fanns i ett hägn längre in än det som besökarna ser i den vanliga djurparken, nära entrén. Farkasflocken visades bara för de besökare som kom på guidade turer inne hos vargarna.
På väg till varghägnet mötte Karro Sofie som också jobbade med samma flock. Hon stod och krattade vid Ökenstallet där avloppet hade täppts igen av löv i regnet. Hon skulle snart släppa ut djuren inför öppning. De pratade en stund innan Karro fortsatte upp till vargarna.
Innan hon gick in i hägnet tog hon av sig sin komradio och lämnade utanför. Vargarna var tjuvaktiga och gillade att norpa lösa prylar.
Det var rutin att personalen gick in till vargarna och umgicks med dem. För Karro var det rekreation att vara med vargarna, ett sätt att återhämta sig. Och för att bygga upp en bra relation var det viktigt att vara själv med dem. Frågan om att gå in två och två hade kommit upp, men det bedömdes inte som nödvändigt. Verksamheten byggde på att de som arbetade med vargarna kände sådan trygghet att de inte var rädda att gå in själva.
– Man måste vara stark, en ledare, för att arbeta med vuxna vargar, förklarade en av de mest erfarna kollegorna i polisförhör.