Damen i hotellets lilla supermarket har isblå ögon och håret är kritvitt. Först tror jag att hon är från Storbritannien för hennes engelska är perfekt. Men det visar sig att hon är från Island. Hon drog från vulkanön i norr för 43 år sedan. Flyttade till Italien där hon bodde i 30 år. På Teneriffa har hon bott i 13 år.
Jag frågar henne om vädret. Smiter man en vecka från gråkalla Sverige i början av december vill man ju såklart ha sol. Hon slår ut med armarna i en hopplös gest och säger att hon också undrar när värmen ska komma.
Medan vi i Sverige debatterar blockpolitik och heliga allianser pågår en annan verklighet i världen. Klimatförändringarna är ett faktum. När vädret inte följer det mönster som det bör, rubbas hela kretsloppet. Skördar möglar bort eller hinner inte mogna. Missväxt, mjöldagg och annan ohyra slår ut många av de sydliga ländernas viktiga exportvaror.
Den isländska damen är djupt orolig. Fortsätter det så här kommer maten på sikt ta slut, säger hon och skakar på huvudet.
Längs strandpromenaden tar sig välgödda västerlänningar fram med hjälp av permobiler i klatschiga metallicfärger. Uppenbarligen för mätta att orka gå själva. Flera av dem har små hundar i korgarna framtill. Och nej. Det här handlar trafikskadade eller förlamade personer. De är helt enkelt bara för feta.
Klasskillnaderna är tydliga. En väderbiten spanjor med ett stympat ben står och skramlar med en till synes tom plastmugg. Den lilla stumpen som hänger ut under de korta shortsen där ett friskt ben borde sitta, ser läskig ut. De flesta passerar honom utan att möta hans blick. Han om någon skulle behöva en permobil, men det enda han har är en väldigt sliten käpp.
Längs muren på strandpromenaden sitter västafrikanerna som försörjer sig på att kränga omegakopior och annat krimskrams. Barnen hjälper också till. Varje år flyr tusentals afrikaner över haven till de olika Kanarieöarna i små cayucosbåtar. Mängder av dem omkommer i atlantvågorna.
Jag skäms. Jag skäms för att jag är så djävla privilegierad att jag kan fly en vecka till Spanien när det är som mörkast i Sverige. Att det kostar lika mycket att flyga 1200 mil som det gör att åka tåg till Malmö en helg i december. Att vi västerlänningar i snitt köper mat som motsvarar det dubbla dagsbehovet dagligen, alltså 4000 kalorier per dag. Medan det finns folk som inte har någon mat alls. Att vi äter oss till välfärdssjukdomar som en redan överlastad sjukvård sedan får ta ansvar för. Att vi i Sverige har sju partier som leker sandlåda, medan det åttonde vill börja registrera alla människor som inte är "etniskt" svenska, samtidigt som världen faktiskt håller på att långsamt gå under. Något att tänka på såhär fyra dagar före jul kanske.