Jag fick tidigt lära mig hemifrån att det inte finns några fula människor. En ganska fin tanke. Och skulle man någon gång använda något nedvärderande om någon annan, så gick man på andra kriterier än utseende.
Det är något som sitter i än idag. Men det var helt okej att säga att den och den personen var fulsnygg, vilket är ett lite obegripligt omdöme, det säger liksom ingenting. Förens nu. Det är nämligen ett ypperligt sätt att beskriva Anders Wendins röst.
Han har en stämma som kan växla mellan de flesta lägen, vilket är väldigt användbart när man åker ut och spelar helt själv. En röst och en gitarr har alltid sina begränsningar, men har man lite att gå på röstmässigt blir det ändå lite roligare.
Wendin kan växla mellan det typiskt rockiga, för att plötsligt gå loss i den pipigaste falsetten, till att gå ner och bara viska. Bäst blir han dock när han tar till den desperata rösten, som länge varit vart Moneybrothers kännetecken. Då tror man på varje ord han sjunger fram. Och det blir skönt fulsnyggt.
I år är året då Anders Wendins alter ego Moneybrother får vila till förmån för honom själv. Nya låtar på svenska kräver kanske en förändring, om inte så i alla fall en nystart. Nya skivan är en riktigt hygglig sådan. Nytt sound och mer berättande texter.
På förhand låter det som ett lovande live upplägg. Och det är det bitvis. Han har ju det mesta, utseendet, total publikkontakt och rösten.
Men han kan också vara en slarvig hantverkare. Att komma av sig och improvisera sig ur situationen är både kul och skickligt, men det sker lite för många gånger. De där magiska mellanrummen, då tystnaden används som komp blir till slut till hans nackdel.
Det nya materialet sitter inte hundraprocentigt, och det gör inte så mycket, men det blir ett uppenbart glapp när bitar av Moneybrotherrepertoaren verkligen drabbar en som en riktig käftsmäll.
Men i de partier då koncentrationen är på topp är det inte många som slår Wendin på fingrarna. Min kompis farsa betalade svart, 1952 och begravningshymnen Snart kommer det en båt från nya skivan framför han med den där lilla extra skärpan som gör att man nästan glömmer de hafsiga delarna av konserten.
Wedin sammanfattar det hela lite självkritiskt en bit in i spelningen som en dittills 50/50-upplevelse, vilket han faktiskt var ganska nöjd med.
Och det var vi som var på Skottvång också. Ibland är hälften gott nog.