Vi är många som är nyfikna. Jättemånga faktiskt. Hela gräsytan framför den lilla scenen är full med campingstolar och grå pantrar som lydigt står i kö för att köpa söndagsvinet, för nu ska det bli riktigt mysigt. Det här ska ju bli en kväll att minnas, och minnas tillbaka på. Till tiden innan CD-skivan fanns och folkpark var ett ord som alla visste vad det innebar. Eller ska det det?
Vädret är i alla fall med oss. Men nej, där kommer ju det feta regnmolnet och visar vad skåpet ska stå. Så där ja, då är ordningen återställd.
Nu är väder inget som hindrar kvällens starka trio från att gå in och äga scenen. De har nog varit med om värre, för det finns många års samlad erfarenhet på scenen. Att det inte är några rookies som kommit ut i skogen gör de klart redan i öppningsnumret. Med en stor portion humor och självironi krigar de redan från första ton om vem som förtjänar mest utrymme, och är den största stjärnan. En effektiv start, som snart går över i att var och en får fronta själv, medan de andra två glatt kommenterar och sjunger med efter bästa förmåga. Ett väntat grepp, men det fungerar väl.
Tre damer, tre karaktärer.
Ann-Louise Hansson imiterar forntida artister, minns sin tid med Cornelis och kör lite förinspelat.
Lill-Babs går på djupet, berättar om Järvsö och levererar några tänkvärda sånger med budskap och värme.
Men det går inte att komma ifrån att kvällens starkast lysande stjärna trots allt är Siw Malmqvist. Hon gör ett förvirrat intryck, spelat eller inte, men hon har en folklig direkthet som verkligen går fram. Sen har hon något annat också. Hon har hitsen. Visst kan vi låtar av både Ann-Louise Hansson och Lill-Babs, inget snack om det, men Siwan är förknippad med en låtskatt som de andra inte kommer i närheten av. Det märks också på gensvaret hon får.
Intressant är att ingen i trion är speciellt bra på att sjunga. Men de har något annat. De har en förmåga att framföra sånger och uttrycka text, och det är ett hantverk som man inte ska förringa. Kanske inte så vanligt i dag, men de här damerna kan verkligen sin läxa.
Som helhet är föreställningen en liten glad bagatell. Man blir glad för stunden, men sen är det över. Precis som en Siw Malmqvist-låt helt enkelt.