Men sedan kom det plötsligt besked att jodå, vi kör som vanligt. Men då var det ju bara någon månad kvar?
Kanske har Niclas Beijar byrålådor och hjärna fulla av texter och datorn full av nya låtar? För det är bara att se i programmet att det mesta har just han gjort i egenskap av Mr Oxelörevyn Himself.
Eller också är tidspress hans bästa inspiration. För en riktigt, riktigt bra nyårsrevy har det blivit, det mesta lokalt förankrat och elakt mot politikerna som vi är vana vid. Men också en del allmängiltigt, som bäst kanske när en förstagångsväljare avslöjas med att hon trodde att rösta på någon i ett val var samma sak som att rösta ut någon i en såpopera.
Som helhet alltså roligt och vasst och tajt utan egentligen några döda punkter alls. Och med en underbar stegring i andra akten mot en riktig pangfinal. Bokstavligen.
Visst fattar jag att en revy ändå är ett lagarbete, vilket också poängteras i revyn. Ja, Erik Fredriksson får riktigt showa till det med vad han kan trixa med det digitala ljudet. Och han har minst tvåhundra batterier i reserv till alla mickar och annat.
Här finns också som alltid Conny Nilsén med snits och show på ljuset och en i år ovanligt ren scenbild: ett påpassligt fyrtorn som också påminner om bolaget Vinterklasen och i fonden en militärgrön bunkervägg med orkestern ovanpå, samtidigt som detta i första hand är grässluttningen med texten Välkommen. Har ni inte sett den beror det på att den finns där nästan ingen ser den, bara folk i hamnen. Och genom periskop på främmande makters ubåtar.
Nå, riktigt så långt gick det väl inte i höstas i Oxelösund. Men i revyn har det blivit ett fantastiskt slutnummer på rim och ett tempo och samspel så man häpnar, när hela ensemblen är på ubåtsjakt med eko-lod. Och när de tre flickorna börjar sjunga på en skärgårdsvals lurar de mig totalt. För det blir ingen mesig hyllning till sommarfagra Oxelösund utan övergår i en rivig låt om just ubåtsjakt. Toppen!
Cecilia Beijar må vara primadonnan av de tre med störst erfarenhet, inlevelse och charm, men alla tre, även nykomlingen Andrea Wallenberg, är bergsäkra på långa texter och stämsång och danssteg och kan bära solouppgifter. Och Emma Karlsson gör också rollen som en fräsig och medveten Catharina Fredriksson. Bra!
Sedan kan programbladet försöka slå i mig att många i orkestern också skulle vara nykomlingar. Inte med det tajta spelet och inte med en sådan klippa till trummis som Christer Fredriksson eller en sådan elgitarrist som Janne Pettersson som lockar från sådana James Bond-klanger.
För där har ni nästa ledtråd. Det blev ju inte regeringsskifte i det röda Oxelösund i det här valet heller. Därför ser revyn rött och lånar lite av dubbelnoll-agenten. På det viset hålls kvällen ihop, och det tvingar fram några extra spinn i min hjärnas ordlekscentrum.
Men så långt hade det redan varit många fyndiga saker i texterna för aktörerna att känna sig trygga med. För ensemblen må vara mindre än någonsin men också tajt och upp i varv när så ska vara.
Några höjdpunkter: Ingela Wahlstam överallt, mest som höna; Linus Strömberg på Järntorget och som soldat; Nicklas Ericsson Wahlström som soldat och på Alliansens valvaka och i hemligt telefonsamtal; Terhi Iho Savolainen som feminist och agent; Niclas Beijar som höna men också som parodi på Bo Höglander.
Fride Jansson