Det var Blanca som bad Marie att skriva boken om vad som har hänt henne, om "hennes jävla liv" som hon själv säger. Blanca, Nyköpingsbo under många år och en av dem som startade nyckelskramlingen, berättade inte för sina vänner i Nyköping om vad som hade hänt henne i Argentina.
Men på samma sätt som när Blanca kämpade för att överleva koncentrationslägret – inte för att komma därifrån utan för att kunna berätta för omvärlden om vad som försiggick – har hon nu återupplevt sina värsta minnen för att berätta om dem för omvärlden. För att det aldrig skulle upprepas igen. Nunca más.
– Alla vi överlevande har ärr i själen. Vi får aldrig glömma det hemska som hände och vi som överlevde måste berätta vår historia om och om igen, har Blanca sagt.
Boken heter "Lukten av min egen rädsla". Det är den lukt Blanca känner igen varje gång hon anar en militär. Eller varje gång hon kastas tillbaka till känslan i den där fuktiga källarlokalen där hon såg efter barnen medan deras föräldrar torterades i rummet intill eller när militären väntade på att hon skulle duscha för att våldta henne.
I boken följer Marie med Blanca tillbaka till gatan i förorten Guernica, där hon letade efter hus den där marsdagen 1979 då fyra gröna militärbilar plötsligt kom, två från varje håll.
Marie följer henne dit hon fördes; till Esma, Marinens tekniska högskola i Buenos Aires, som fungerade som dödsläger under diktaturen. Blanca visar rummet hon satt i när hon tog hand om de små barnen vars föräldrars skrik hördes genom väggen.
För Marie, till vardags journalist i Nyköping, har arbetet med boken varit det viktigaste hon har gjort som skribent men också det svåraste. Har man aldrig varit i närheten av tortyr är det inte heller lätt att greppa de ofattbara grymheter som pågick under militärdiktaturen i Argentina mellan 1977 och 1983. Och Blanca tycker inte om att man gråter. Själv gråter hon nästan aldrig. Mest av rädsla för att om hon började skulle hon inte kunna sluta.
Av de 5 000 fångar som fördes till Esma, var det bara ett par hundra som överlevde. En av dem som dödades var Blancas bästa vän, Inés, 22 år och gravid.
När Blanca berättar för Marie gör hon det för att det aldrig mer ska ske. Nunca más. Marie följer med och skriver ner för att vi ska förstå vad som hände då och vad som fortfarande sker i dag. Många flyktingar som kommer till Sverige lever med samma posttraumatiska stress som Blanca har gjort i så många år.
– Boken säger mycket om det som har hänt men den säger också väldigt mycket om vår samtid. Människor utsätts för våld och tortyr hela tiden, på grund av politisk övertygelse, tro, kön eller något annat. Det kan bli lite lättare för oss att förstå flyktingars situation när vi vet lite mer, säger Marie.
Hur lyckades hon överleva? Frågan har Blanca fått flera gånger och hon svarar med en annan fråga:
– Vem har sagt att jag lever?
Samtidigt säger Blanca att hon inte bara överlevde, hon vann över dem. Hon vann för de lyckades inte hjärntvätta henne och hon svek aldrig sina ideal.
Innan hon greps på gatan i Buenos Aires jobbade Blanca politiskt och hjälpte fattiga att lära sig läsa. Även i Nyköping har hon arbetat för utsatta kvinnor och barn, engagerat sig fackligt och inte minst mot nazism och rasism när hon var med och startade nyckelskramlingen på Stora Torget.
Under rättegången såg Blanca några av förövarna igen. Några har dömts, andra går fria. Där i rättssalen mötte hon sina torterare. Hon säger att det kan hända var som helst igen, men berättade för att det inte ska hända igen. Nunca más. Därför är boken så viktig att läsa. Många ställer sig bakom orden "aldrig mer". Frågan, skriver Marie, är om vi är tillräckligt många?