Vid halvtiotiden på förmiddagen, lördagen den 17 oktober 1987 kom en dam in på polisstationen i Nyköping och berättade att det låg delar av en människa utanför kapellet på gamla kyrkogården.
Synen som mötte poliserna var fasansfull. På en gräsbevuxen grav låg en svårt sargad mansperson. Huvudet var relativt intakt men en arm och ett ben hade slitits loss från kroppen. Området spärrades av och fotograferades ingående innan man samlade ihop mannens kroppsdelar.
Poliserna som gjorde den första platsundersökningen noterade att kroppen tillhörde "en yngre brunögd man som frontalt var tunnhårig och bar mustasch".
Med hjälp av handflateavtryck kunde offret identifieras som Lars Östergren, en snart 19-årig man som studerade vid Stensunds folkhögskola utanför Trosa.
Han beskrevs senare av en kamrat som en kille som gjort några småbrott och rökt en del hasch men lagt av då han började på folkhögskolan 1986. Den allmänna uppfattningen var att han inte knarkat på skolan.
I början var det långt ifrån självklart att någon utomstående var inblandad i sprängningen. Olyckshändelse eller självmord bedömdes först vara den mest troliga dödsorsaken. Det bekräftas även av rapporteringen i Södermanlands Nyheter som i en rubrik ställer frågan: "Varför sprängde han sig till döds? 19-åringens motiv okänt för polisen".
Fem timmar efter att Nyköpingsbon Henny Andersson knackat på hos polisen vid torget för att berätta om dödssprängningen kom nästa larm. Några barn hade hittat fyra dynamitgubbar med en apterad tändpatron på parkeringsplatsen vid Västra skolan. Polisen fattade det ovanliga beslutet att gå ut i radion och varna allmänheten.
– Vi var rädda att det skulle finnas fler. Det var bara att sätta eld på den så skulle den ha exploderat. Det var en hemsk tanke om det skulle finnas mer i området, sa kriminalkommissarie Hans Holm till SN:s reporter.
Just då visste han inte hur rätt han hade. En sprängladdning hade utlösts vid diskotek Bankiren i närheten av Västra skolan vid 22-tiden samma kväll som dödssprängningen. En dörrvakt hörde smällen och kände doften av krut men såg inga människor i närheten och dröjde med att kontakta polisen till efter helgen.
Det hade varit flera ouppklarade sprängdåd i Nyköping det senaste året. Sommaren 1987 sprängde någon en barack rakt ner i Nyköpingsån. Både polis och allmänhet spekulerade i att Lars Östergrens död var ett busstreck som gått fruktansvärt snett. En teori var att de som låg bakom explosionerna ville prova på större mål än busskurer och redskapsvagnar. Då låg det skyddade kapellet på kyrkogården nära till hands.
Men Nyköpingspolisens nytillträdde spaningschef Ingvar Hofstedt nöjde sig inte med den enkla förklaringen. Han hade tagit med sig sina erfarenheter från grova brottsutredningar i Stockholm och var inte heller rädd för att lita till sin intuition. Nu granskade han tillsammans med kollegorna de makabra fynden efter dödssprängningen och slogs av att något saknades.
– Glasögonen. Offret bar glasögon men det fanns inga bitar av glasögon på sprängplatsen. Och de flesta människor har plånbok men det fanns ingen plånbok på kyrkogården. Det gjorde mig misstänksam, säger Ingvar Hofstedt i dag, 30 år senare.
Åklagaren beslutade inleda en förundersökning om mord. Utredarna började lägga pussel. Vilka hade rört sig på stan? Vem var med vem och var?
– Till slut hade vi kartlagt i princip alla som var ute den här kvällen. Tre personer sa något annat om sig själva än vad andra sa om dem. De tre var omringade av vittnesmål från andra Nyköpingsungdomar, berättar Ingvar Hofstedt.
Knappt två veckor efter mordet anhölls tre unga män, 19, 21 respektive 23 år gamla, misstänkta för mord.
De hade varit på fest i Brandkärr hos några kamrater. 19-åringen och 21-åringen drack ansenliga mängder vin och starköl innan de tog bussen till centrum för att gå på krogen. Supandet fortsatte på bussen och inne i stan gick de till 21-åringens lägenhet och hämtade dynamit som de sprängde på Västra skolans skolgård vid diskotek Bankiren. Dynamiten hade 21-åringen stulit från sin arbetsgivare, Transport & Maskin, när han gjorde ett jobb på Järnverket. Han var utbildad bergssprängare och hade hela fem års yrkeserfarenhet.
Efter smällen springer de två till restaurang Rådmannen några kvarter bort. Där fortsätter de dricka öl med 23-åringen och andra kompisar innan de hämtar fler sprängklara dynamitstavar i 21-åringens lägenhet.
Vid 23-tiden drar de tre unga männen till Vipsgrillen där 19-åringen hamnar i slagsmål med någon utomstående. Trion hoppar in i en bekants bil och åker några rundor i stan. De blir avsläppta vid Teaterparken och börjar promenera Västra Storgatan österut.
I förundersökningen framkommer uppgifter att 21-åringen under promenaden sagt att han kände för att spränga "en gubbe i luften". Han säger själv att han menade en dynamitgubbe och att det för honom som sprängare är helt otroligt att det skulle uppfattas som att spränga en människa.
En bit upp på Västra Storgatan möter de Lars Östergren. 19-åringen säger att de pratar om att det finns droger på Stensunds folkhögskola där Östergren är elev. 19-åringen blir uppretad och vill klippa till Östergren men tycker att det är för mycket folk på gatan. Han lurar Östergren att han kan få köpa knark för en femtilapp och de stämmer träff vid gamla tingshuset 20 minuter senare.
Här är inledningen på ett förlopp som slutar i katastrof. Det är folk vid tingshuset och 19-åringen och Östergren drar sig mot kyrkogården på andra sidan. 21-åringen och 23-åringen kommer också fram till kyrkogårdsgrinden.
På grusgången inne på kyrkogården har de stora träden fällt nästan alla sina blad. Halvvägs framme vid kapellet börjar 19-åringen smågruffa med Lars Östergren innan han ger honom ett ordentligt knytnävsslag i ansiktet. I förhör berättar 19-åringen själv hur han sparkat Östergren i huvudet och fortsatt sparka även efter att offret lagt sig på marken för att skydda sig. 21-åringen hävdade att han försökt skilja dem åt men då han fick en spark i magen blev han arg och deltog själv i den brutala misshandeln. Enligt 21-åringen har 19-åringen hoppat jämfota på Östergrens bröstkorg. Det hördes ett rosslande ljud. Sedan blev det tyst.
De tre fick panik. De säger att de trodde att Lars Östergren var död och bestämde sig för att arrangera en sprängolycka. 21-åringen stoppade en dynamitladdning innanför Lars Östergrens skjorta. Det har aldrig med säkerhet fastslagits vem av de tre som tände på. 21-åringen säger att han inte ensam ville ta ansvar för sprängningen och därför överlät åt de andra att tända.
Efter smällen fortsatte trion till Nyköpingsån där de dumpade glasögon och plånbok. Dynamiten som var kvar la de på parkeringen vid Västra skolan.
Den odetonerade sprängladdningen blev en viktig pusselbit i förhören som ledde fram till att den då 21-årige gärningsmannen slutligen erkände att han sprängt Östergren i luften.
Avtrycken från det särskilda verktyg som användes för att nypa ihop sprängkapseln med stubintråden matchade nämligen exakt med den apteringstång som hittades i 21-åringens lägenhet på Fruängsgatan.
– Förhörsmässigt blev det avgörande, säger Ingvar Hofstedt som tillsammans med en kollega jobbade fram männens erkännanden.
På kvällen den 2 november 1987 konfronterades 21-åringen med tekniska bevis. Det var ingen tvekan om att han gjort apteringen på dynamiten som hittats utanför Bankiren. Förhöret bröts och advokaten åkte tillbaka till Stockholm. 21-åringen låstes in men efter mindre än en timme bad han själv att få prata med förhörsledarna igen.
– Då kom erkännandet. Han klarade inte av att vara ensam med sig själv. Han blev utlämnad med sina egna tankar i cellen och det höll han inte för. Det var väldigt dramatiskt, säger Ingvar Hofstedt.
I januari 1988 hölls rättegång i Nyköpings tingsrätt. Åklagaren hävdade att alla tre varit delaktiga i mordet men 23-åringen friades i en deldom. Det gick inte att bevisa att han varit aktiv i misshandeln eller sprängningen. En ny rättegång hölls i maj efter att både 19-åringen och 21-åringen genomgått en rättspsykiatrisk utredning och förklarats friska.
Rättsläkaren slog fast att Östergren levde vid explosionen – förmodligen medvetslös men vid liv.
Efter flera rättegångsdagar dömdes 21-åringen till tio års fängelse och 19-åringen till sju års fängelse för mord. Hovrätten skärpte senare straffet för 19-åringen till åtta års fängelse. Straffen är sedan länge avtjänade.