Adolf Moberg Oleszkiewicz är en av åklagarna i målet.
– Det här är att anse som en avledningsmanöver. Jag menar att det är en person som har fått i uppdrag att ringa in det här. Den personen befann sig då på annan ort, säger åklagare Adolf Moberg Oleszkiewicz.
Trots att polis relativt snabbt genomskådade gängets manöver skickades ändå en patrull till gamla fängelset för att säkerställa den obefintliga sanningshalten.
Tillvägagångssättet tillhör den organiserade brottslighetens värld och tyder på en viss strategisk förmåga, även om gärningsmännen inte fick ett önskat utfall.
Att knyta händelsen till den organiserade brottsligheten är dock något som åklagaren lämnar åt polisen.
– Det är bättre om polisen uttalar sig om detta, säger han.
En annan metod som tillhör gängens arsenal är att konsekvent vägra svara på frågor i förhör. Även detta verktyg har använts av de misstänkta i Stenkullasprängningen.
Konceptet är relativt enkelt att förstå sig på. I utredningen är det åklagaren som har bevisbördan. De misstänkta kan tiga sig igenom samtliga förhör, och även rättegången om de så vill. Tystnaden kan de senare använda till sin fördel genom att begära att få ta del av bevisningen innan rättegången.
Först då kan de komma med en förklaringsmodell till varför det till exempel finns dna-rester på ett par kalsonger. Det är då åklagarens uppgift att argumentera för sin bevisning.
– Jag kan bara svara generellt på detta, eftersom rättegången fortfarande är pågående. Det stämmer att denna taktik, om vi ska kalla det så, förekommer, säger Moberg Oleszkiewicz.
Metoden började i Sverige först användas av kriminella mc-gäng och har nu spridit sig till den tredje vågens kriminella.
Den pågående rättegången avhandlar händelserna den 14 januari då en handgranat detonerade i Stenkulla. Under slutpläderingen kommer åklagare ge sin syn på de förklaringar som framkommit under rättegången. Det återstår att se om Moberg Oleszkiewicz och Madeleine Bergdal lyckas motbevisa de misstänktas ursäkter eller inte.