För fem år sedan gick livet i full fart för Christina Johansson. Hon jobbade på Regeringskansliet och hade haft ansvar för vissa frågor under det svenska ordförandeskapet i EU 2009 som nu slutfördes, jobbpendlade mellan Nyköping och Stockholm och var ensamstående mamma till två små barn.
– Det var väldigt intensivt under flera år. Jag kom till jobbet och hann knappt få av mig ytterkläderna, sedan sprang jag på jobbet hela dagen tills jag sprang till tåget och åkte hem. Och hemma väntade kvällspasset, berättar Christina.
Men utmattningen grundlades långt tidigare. Christina har alltid jobbat mycket och trivts på sina jobb, med roliga arbetsuppgifter och bra kollegor.
– Jag har också alltid tränat mycket och då får man ju delvis utlopp för stressen. Men så kom en period när jag inte kunde träna.
För Christina var det första symtomet på att något var fel att hon fick synrubbningar. Istället för en person såg hon flera när hon skulle in på ett möte.
– Då gick jag direkt till chefen och blev av med ett antal arbetsuppgifter. Samtidigt fattade jag beslutet att när ordförandeskapet är över söka mig till en annan arbetsplats. Med stöd av arbetsgivaren fick jag våren 2010 prova andra arbetsuppgifter på en arbetsplats lokalt. Där var det ett annat tempo. Då kom tröttheten ifatt mig.
I efterhand kan Christina se att många utmattningssymtom kom gradvis. Lusten försvann liksom glädjen i det sociala livet. Tröttheten var ständigt närvarande tills den en dag slog till med full kraft sommaren 2010. Efter en sex veckor lång semester kom Christina plötsligt inte ur sängen.
– Mina barn skulle på cirkusskola och vi föräldrar turades om att skjutsa. De andra föräldrarna ringde på morgonen och undrade varför jag inte kom, minns Christina.
Hon blev sjukskriven för utmattning på heltid och hösten sov hon i stort sett bort. Under våren 2011 började Christina på trädgårdsrehabiliteringen på Nynäs. Där var hon kvar tills hon började arbetsträna hösten ett och ett halvt år senare. I början av arbetsträningen var hon fortfarande på Nynäs en gång i veckan, sedan glesades det ut.
– Att få vara därute och få det stöd jag fick var väsentligt för mig. Utan det är jag inte säker på att jag kommit tillbaka, säger Christina.
Förutom det helande med naturen, var hjälpen med att sig att sätta gränser och att känna efter det mest värdefulla.
– Idag tänker jag på vad jag vill istället för vad jag borde göra. Jag kan peta ner tre frön i jorden, spara resten av påsen och vara nöjd med det.
Att möta andra i samma situation, har också varit betydelsefullt. Både att utbyta erfarenheter och att se på de som kommit längre att det går att bli bra. Efter arbetsträningen jobbade Christina halvtid i ett år och är nu uppe i att jobba 80 procent. Under hela sjukskrivningen har hon fått stöd av sin arbetsgivare, sin läkare, terapeuten på Nynäs och av handläggare på Försäkringskassan.
– Det har varit viktigt. När man redan kämpar med att tämja sin personlighet, att tillämpa "bra nog" och inte säga " jag ska bara", är det guld värt att inte samtidigt bli ifrågasatt och behöva kämpa mot krav utifrån. Återhämtning tar tid, säger Christina Johansson.