Det är ett decennium sedan delar av barnkliniken vid Nyköpings lasarett flyttades till Mälarsjukhuset. Beslutet togs med motiveringen att den mer avancerade specialistkompetensen för barns sjukdomar måste hållas uppe. Fallen var för få i Nyköping, om fler hänvisades till Mälarsjukhuset skulle vården bli bättre. Resonemanget då hade sina poänger. Det som blev fel – och det som har skapat de problem som sommarens granskande SN-artiklar (21/7 och 22/7) har uppmärksammat – kräver nu direkta åtgärder. Barnsjukvården måste bli bättre.
Verksamhetschefen för barnkliniken Diana Bornstein Welffs planer på att förändra barnsjukvården i länet är intressanta (SN 22/7). En mer uppsökande verksamhet, där vården kommer till patienten i stället för att patienten alltid ska ta sig till vården, är en önskvärd utveckling. Förutsatt att rätt kompetens finns eller kan rekryteras. Vårdtillgången kan bli mer jämlik utifrån ett geografiskt perspektiv.
Samtidigt måste förutsättningarna för de akuta vårdsituationerna också behandlas. När delar av verksamheten i Nyköping flyttades till Mälarsjukhuset missades givna praktiska problem, som effekterna av ett sämre nära vårdutbud på obekväma tider. Lyssna på föräldraprotesterna. Det är inte idealiskt att en barnfamilj blir hänvisad från Nyköping till Eskilstuna med egen transport när den nära vården inte räcker till. Väg 52 lämnar allt för mycket att önska. Lägg därtill ett uselt väglag och mixa med hög föräldrastress ...
Landstingsgränser kan inte vara avgörande för bärande vårdbeslut. När det finns närmare alternativa sjukhus norrut såväl som söderut längs motorvägen måste logiken i att skicka barn till Eskilstuna ifrågasättas.
Befolkningen och patientunderlagen växer. Barnsjukvården i östra Sörmland måste rustas för framtiden. Gärna med mobila team och mer flexibla insatser, men geografin påverkar också det akuta omhändertagandet. Så långt det är möjligt måste resurser och kompetens att erbjuda en god och säker barnsjukvård på lasarettet i Nyköping stärkas. Där sedan den nära vården inte räcker till måste det vara en given valfrihet för patienter och anhöriga att få välja Östergötland eller Stockholm i stället för andra änden av länet.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Folkpartiet, som styr landstinget i minoritet, har sagt sig vilja förbättra barnsjukvården. Inom oppositionen finns snarlika ambitioner. Närmare, bättre vård och smidigare, säkrare transporter ligger i allas intresse. Att länsgränser suddas ut gynnar inte bara patienterna i östra Sörmland. Katrineholmsbornas relationer till Norrköping/Linköping kan vägas in, liksom möjligheterna att samordna och effektivisera sjukhusens barnsjukvård i Eskilstuna och Västerås – utan att urholka patientsäkerheten.
Det krävs mod och målmedvetenhet. Låt oss om tio år kunna blicka tillbaka och säga: Tänk så mycket bättre det blev.