Temat för Äret Àr orostider. PÄ Sörmlands museums arkiv har man bland annat plockat fram gamla tidningar som rapporterar om stora vÀrldshÀndelser, julmagasin frÄn 40-talet, och föremÄl frÄn mÀnniskor som flydde hit frÄn Bosnien i början av 90-talet.
â HĂ€r har vi till exempel en sĂ€ck som familjen fyllde och som var det enda de fick med sig hit. Vi har ocksĂ„ skrivit ner deras berĂ€ttelse, och hĂ€r Ă€r teckningar som barnen ritade, visar Agneta Höglander, arkiv - och biblioteksförestĂ„ndare.
LÀngre in i rummet visar Gudrun Anselm, chef för samlingarna, upp en liten, oansenlig anteckningsbok, pappret Àr gulnat av Älder. I den finns korrespondensen mellan Nyköpingsbon Maj-Sofi och hennes slÀkting i Finland under andra vÀrldskriget.
â Jag grĂ€t nĂ€r jag lĂ€ste det. Det Ă€r sĂ„ rörande, och speciellt nĂ€r de Ă€r deras egna ord, deras egna handstil. Man kommer sĂ„ nĂ€ra, sĂ€ger Anselm.
Nyinflyttade Nyköpingsborna Lars och Ingrid Ek har kommit för att ta del av berÀttelserna.
â De hĂ€r Finlandsbreven har gripit mig lite extra, jag blir rörd nĂ€r jag lĂ€ser om det och ser bilderna pĂ„ barnen med lappar om halsen, sĂ€ger Ingrid Ek.
PÄ plats under dagen var ocksÄ 82-Äriga Olle Brennius, som delade med sig av sin berÀttelse som FN-soldat under Suezkrisen för 58 Är sedan.
â Vi var FN:s första fredsbevarande styrka, berĂ€ttar han.
100 man, första bataljonen, skeppades ut frÄn StrÀngnÀs till Gaza dÀr trupperna placerades mellan de stridande parterna. Brennius pekar pÄ en bild av en flicka.
â Vi brukade ta hand om de hĂ€r beduinbarnen nĂ€r de klivit pĂ„ landsminor, och det var det otĂ€ckaste, att se barn lida, och tog hĂ„rt pĂ„ oss. NĂ€r jag kom tillbaka till Sverige stack jag ut till sjöss ett Ă„r, jag kunde inte bara stĂ€lla om och vara som vanligt igen. Vi brukade ta av vĂ„r mat och ge barnen, och i dag Ă€r de ju 60â 70 Ă„ om de lever och har levt hela sina liv i krig. Det Ă€r svĂ„rt att förstĂ„.