Om arbetet med att renovera det eldhärjade huset pågick för fullt skulle det väl vara en sak, tycker Royne Sandström. Men när han då och då tar vägen förbi sin gamla lägenhet brukar allt bara vara tyst och stilla.
– Det har inte hänt ett dugg på flera månader. Det är ju förunderligt att det ska ta sådan tid, säger han.
Han har inte en susning om varför det skadade huset ofta tycks stå öde. Är det fastighetsägaren, förvaltaren eller kanske försäkringsbolaget som strular?
Frågorna är många men svaren få. Royne Sandström och de andra drabbade har inte fått någon information på länge, berättar han.
– Själv tycker jag att det är riktigt dåligt. Det kanske är något strul med försäkringsbolaget, men det borde inte gå ut över oss. Det minsta man kan begära är att man åtminstone får lite information.
Den där kvällen för åtta månader sedan befann sig Royne Sandström i sin lägenhet. Plötsligt såg han hur tjock rök steg från lägenheten under och samtidigt började en brandvarnare att tjuta.
Det tog inte lång stund förrän elden hade letat sig in i Royne Sandströms lägenhet. Men han greps inte av panik, utan i stället kom kunskaperna från tiden på den militära brandstationen på Muskö till användning.
Han tog fram en brandsläckare och efter ett par puff var elden släckt.
– Jag tänker faktiskt inte så mycket på branden. Kanske beror det på att jag inte greps av panik. Den där brandutbildningen har nog varit till nytta på mer än ett sätt, säger han.
Efter branden flyttade Royne Sandström hem till sin vuxna son. Där bor han fortfarande och det fungerar alldeles utmärkt.
Men han vill inget hellre än att flytta tillbaka till sin egen lägenhet.
– I dag har jag inget hem. Jag är ju hemlös. Och det är jag alldeles för gammal för.
– Det vore skönt att åtminstone få höra om de finns någon plan för hur renoveringen ska fortsätta och om det finns något slutdatum, säger Royne Sandström.