– Man börjar förstå när man närmar sig själva branden och ser att det brinner småbränder lite överallt längs med vägkanten, stora rökmoln och avbrända områden. Då förstår man att det här inte är vilken brand som helst, säger Andreas Blomquist på Sörmlandskustens räddningstjänst.
– Sådana här saker löser sig inte utan att man hjälps åt. Det är en exceptionell händelse och behovet finns av alla som sliter. För mig var det självklart att åka som frivillig nu när jag hade möjlighet, säger kollegan Mikael Blomberg.
Han och Andreas Blomquist har gjort en vända var som frivilliga vid branden utanför Ljusdal. Sörmlandskustens räddningstjänst har skickat fem brandmän om dagen till Hälsingland under en tid och kommer att fortsätta med det åtminstone till den första augusti. Det gänget som skjutsas upp löser av dem som jobbat med släckningen i ett dygn och får åka hem till Sörmland igen.
Det enda som kan mäta sig med sommarens stora bränder i Sverige i modern tid är branden i Västmanland 2014. Varken Mikael eller Andreas hade varit med om något liknande innan de rullade in i Ljusdal.
– De skogsbränder vi haft här i Sörmland begränsar vi under samma dag som de uppstår och släcker dem helt dagen därpå. Här kan vi inte ens omringa dem. Det fungerar inte att jobba på det sättet vi brukar, säger Andreas Blomquist.
Vad tänkte du när du åkte in mot brandområdet?
– Att det är så otroligt resurskrävande. Det är en organisation som kan jämföras med Vasaloppet. Det är 500 personer som jobbar med själva släckningsarbetet, men jag har ingen aning om hur många det är runt omkring, som sköter fordon, bränsle och mat. Sedan är vi vana vid markbränder, att det är en enbuske som brinner. Nu sprider det sig från trädtopp till trädtopp och det kan gå otroligt mycket fortare, upp emot tio meter i sekunden, fortsätter Andreas Blomquist.
För den grupp som Mikael Blomberg tillhörde gick brandförloppet vid ett tillfälle alldeles för fort.
– Vi hade mycket problem med vinden och var underdimensionerade. Vi hamnade i ett läge då vi bara fick koppla loss slangarna, hoppa in i bilen och ta oss därifrån. Det var ingen direkt fara, men vi fick se oss besegrade av elden och retirera, berättar han.
Det är svårt att helt omfatta det som Blomberg och Blomquist berättar för en som aldrig varit i närheten av en riktigt stor skogsbrand. Rök i luften så att det knappt går att se vart man ska, avbrända områden som flammar upp igen och träd som faller i vinden där rötterna bränts av.
En viktig del av arbetet utförs av lokala lantbrukare. Schaktmaskiner gör 40 meter breda brandgator. Sedan körs traktorer med gödseltankar fyllda med vatten och dränker in dem så gott det går.
– Vår uppgift blir mer att slå ner lågorna så att brandgatorna hinner bli klara och sedan se till att de håller. Men när vi är ute och släcker är det knappt att vi märker av det. Det handlar om att spotta på själva eldfronten, men vi hinner aldrig släcka på djupet och göra klart jobbet, säger Mikael Blomberg.
När tror ni att branden är under kontroll?
– Det är en bra fråga. Kanske inom 14 dagar, men det är skillnad på kontroll och att den är släckt. Det kan mycket väl vara så att det blir snön som släcker den i vinter. På många ställen kan man inte skicka in personal då det brinner så mycket i marken att träden kan falla. Det är för farligt. Vi får se till att det inte sprider sig eller bomba brutalt mycket med brandflyg, säger Andreas Blomquist.
Hemma igen fortsätter arbetet med att förebygga för att något liknande inte ska hända i Sörmland.
– Vi fortsätter att skicka efter lager med brandslang. Samtidigt tar vi mer kontakter med jaktlag och lantbrukare. Vi jobbar förebyggande för hur vi ska agera här om det skulle bli en brand av större dignitet, fortsätter Blomquist.
– Det är extremt torrt och extremt varmt. Det får inte börja brinna. Börjar det brinna någonstans så skickar vi allt vi har och lite till. Vi håller inte igen på några resurser om det finns en indikation på en brand. I vanliga fall skickar vi en släckbil – nu skickar vi tre. Det är den relationen.