Vi träffas i föreningen Bufffs lokaler i hörnet av Oppeby torg. Lättåtkomligt men ändå avsides. En plats att hämta andan, att leka, gråta och svära, skratta och prata. Tack vare donationer, anslag och en lönebidragsanställning för Carina Söderberg kan lokalen vara öppen för barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse.
Anna är också med vid bordet i samlingsrummet. Av knappa 20-talet regelbundna vuxna besökare är hon den enda som vågar.
– Man skäms. Tar på sig skulden för allt. Men utan Bufff hade det inte gått så bra för mig och min son, säger hon uppriktigt.
Pojkens pappa är missbrukare och kriminell. Åker in och ut ur fängelset.
– Vi lever inte ihop. Min son låg i magen när jag lämnade honom, säger Anna.
Pojken har blivit sex år och har ingen vidare kontakt med sin pappa. Det är självvalt – i den mån en sexåring nu kan göra ett eget val.
– Hans pappa är ute nu men han har svikit och svikit. Han har lovat en massa som han inte kunnat hålla. Det är typiskt för missbrukare. De går inte att lita på, säger Anna.
Hon har försökt mörka pappans historia för sonen. Tycker att han är för liten att veta sanningen. Men hon skriver dagbok för att kunna ge sin bild och fylla i luckor när pojken blir tillräckligt gammal. Minst tio år ska han vara, säger Anna.
Nu rullar livet på. Men Anna beskriver delar av sitt liv som kaotiskt. Hon har ljugit för att skydda sin son från plågsamt bagage. När pappan suttit inne har hon sagt att han är sjuk eller bortrest på jobb eller semester.
– På sätt och vis har han nog ändå vetat att han sitter i fängelse. Vi hälsade på en gång när han satt på häktet, min son var så liten då så jag trodde att han glömt. Men varje gång vi går förbi polishuset pekar han och säger att "där har pappa bott..."
Carina Söderberg lyssnar. Hon tycker att man ska prata med sina barn om att deras förälder sitter inne. Det kan bli så mycket värre om det kommer fram en annan väg. Och fantasierna kan bli så mycket värre än sanningen.
– Ärlighet varar längst, säger hon.
Bufff-lokalen är en fristad. Ett ställe att träffas utan att någonsin behöva förställa sig. En gång i månaden står det matlagning på programmet. Det är särskilt uppskattat eftersom många har ont om pengar.
– Alla månar om varandra. Om någon mår dåligt kan man prata. En del pappor kan ha sina permissioner och träffa sina barn här. Det händer några gånger per månad.
Ibland går Carina på pappabesök på häktet och på anstalten. Hon kan prata om hur man kan vara en bra förälder på insidan. Att det går att titta på barnprogram för att kunna prata med barnen om vad de ser. Att man kan skicka brev och kort till de på utsidan.
– Den som sitter inne är oftast väldigt självupptagen, säger hon.
Allt engagemang är för barnens bästa.
– De är förlorarna, de ofta bortglömda. Det är så viktigt att stärka och bygga upp barnen så de inte går i samma fotspår som sin pappa, säger Carina Söderberg.